Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vitalis (Erik Sjöberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vitalis.
161
Men till dess aftonklockans toner klinga,
Framåt jag blicka vill med stilla mod.
Fritt må mig törnen uti öknen stinga:
Fritt ligge uppå dem, som dagg, mitt blod.
Snart skall jag vid min moders hjerta svalkas :
Som kläder skall afläggas lifvets tvång.
Ack, redan dig min fromma längtan nalkas,
O helga graf! och helsar dig med sång.
Graf, lugna hamn för alla stormens ilar!
Jord, hvarest fridens helsoörter gro!
Oas, der ljuft man uti öknen hvilar,
Der jag engång skall under gräset bo!
Sig lägga åter hjertats vilda vågor,
Som trotsigt upp mot himlen reste sig:
Som månljus, milda, brinna lifvets lågor,
0 graf, hvar gång jag tänker uppå dig.
Komiska Fantasier,
i.
Af Naturens ålderdom komma lär,
Att allt så kär’ngaktigt på jorden är.
Vi vilja dermed ej nöjde vara,
Men hädan till Schlarafferna fara.
Schlaraffeland är det idylliska land,
Der Fröknar, med doftande blomsterband,
De rosenulliga lammen föra.
De hafva intet annat att göra.
1 klippta myrtenskogar de gå:
Med konfekt uppföda de lammen små.
De sitta i Fröknarnas knä och beta
Och ej af verldens ondska veta.
De aldrig nånsin slaktade bli:
De nyttjas blott der till Poesi. —
Man krig hos Schlarafferna icke känner:
De äro alla menniskors vänner;
Om ej en herdinna, med förklädsband,
Sin älskare stundom slår uppå hand.
Då blir älskarn rädd och börjar att gråta,
Tilldess hon månde honom förlåta.
Och de konstälskande lammen stå
Och se med många tårar uppå;
Och hade de fått poetisk tunga
Så skulle de sjelfva börja att sjunga. —
Konserter anställa fåglarne små
Och Schlaraffern sitter och hör uppå:
Och, rätt som han der i skuggan sitter,
Hör bäckens sorl och nektergalns qvitter,
Komma stekta kapuner till myrtenlund,
Och fråga ödmjukast efter hans mund;
Och om då Schlaraffern är rätt benägen,
Så visar han dem hvar hans mund är belägen.
II.
På Parnassen stå lagerträden i blomma,
Och Skalderne, inspirerade, komma,
Stå qvar, fast dertill de veta ej skäl;
De stå der både länge och väl.
Då vinkar en qvist i de heliga lunder;
De komma och sätta hufvudet under.
Då bryter sjelf qvisten sig lös derifrån
Och kastar sig ned på Apollos son.
Så går han nu på den lagrade jorden
Och gråter, en evig friare vorden.
Tror Pallas skall blifva i honom kär,
För han under ögonen fager är.
Tror Muserna skola till honom smyga;
Men ack! de Muser, de äro så blyga,
Och aldrig en kyss han af dem månde få;
Han kan ej de himmelska qvinnor förstå.
Men, som det aldrig närmare blifver,
Han i myrtenskuggan sig sätter och skrifver,
Till Laura vid namn, en elegie,
Med tusende ack! och o! uti,
Och illa uppå sin luta låter.
Den har öra af sten, som då ej gråter.
Men hvad som fordras för en Poët,
Törhända mången ännu ej vet.
Dertill först fordras en älskarinna,
Som hvarken skall kunna sy eller spinna,
Men endast klaga öfver sin lott,
Som om hon en sticka i hjertat fått.
Om föremålet för hans flamma
Ej finns på jorden, det gör detsamma.
Och dernäst en måne med blanka behag,
Som är full hvar tjugunionde dag,
Som mycket väl med de älskande menar,
Och tittar på dem genom trädens grenar.
Hur om qvälln de kyssa hvarann han ser.
Dock tiger månen med hvad som sker.
Han vill dera ej i förlägenhet sätta;
Han låter Skalderna sjelfva berätta
Hvad de haft för sig i myrtenlund.
Fast ingen dem frågar, de svara på stund.
Gåspennor ock fordras för den, som yill skrifva,
Om än af sig sjelf han måste dem rifva.
Men ock , om poetiska banan skall pröfvas,
Månd’ ett bläckhorn, det är: Mimers brunn,
behöfvas.
För ett öga månd Odin visdom få.
Men om vi pantsatte bägge två,
Så torde vi ock förståndiga blifva;
Ty den, som är blind, låter bli att skrifva.
Men papper fordras också dertill,
Hvars Historia i korthet jag omtala vill.
I sin barndom är det ett litet frö,
Som man i jorden månde utströ.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
