Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August Nicander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl August Nicander.
181
Om blott naturen lydde min befallning,
Så visst som menskor jag beherrskat har,
En våg mig kasta skulle med sin svallning
Intill den kust, der jag min krona bar.
Millioner skulle täfla om den ära,
Att mina fanor, mina örnar bära,
Att dö för mig. Jag skulle dö för dem
Och för mitt otacksamma kejsarhem. —
Nej! intet af allt detta! Här jag hvilar.
Förbi mig alla hafvets böljor gå.
Min graf skall öppnas under dessa pilar,
Som sörjande, med sänkta grenar, stå
Vid blåa källans rand, paa hvar sin sida,
Och skugga öfver hjeltens skugga sprida.
Som fordom, i den mörka poppellunden,
Invid Egerias källa Numa satt
Och helig vishet drack i högsta stunden
Af mången stjernfull och högtidlig natt;
Så sitter, efter många heta öden,
Jag vid Helenas kalla källa här
Och dricker hvad som mer än vishet är,
Och mer än jordens klot. — Jag dricker
döden —
Välsmakande och svalkande han är.
Med hvar pokal, mig Vatten-nymfen räcker,
En plåga i mitt hjertas djup hon släcker.
Sol! lys ej mer på mig! I fordna dagar
Du var mig kär, då du mig handla såg.
När jag med svärdet tydde fridens lagar,
Och väckte allt, som uti dvala låg.
För verk och handling blott fick menskan
ljuset:
När hennes själ blir trött och kraften matt,
Och hjertat af en långsam pina fruset,
Då är hon mogen för Tartarens natt.
Natt? — Långa natt! du natt förutan dager!
Intill ditt sköte snart, o snart mig slut!
Jag vet, hos dig ej blommar någon lager,
Och lust till lagrar icke dit mig drager;
Jag har ej rum för dem jag fått förut.
Släck blott med mörker mina tankars svindel;
Nog har jag tänkt, för mycket har jag hört:
Och lös, så fort du kan, den trånga bindel,
Som lifvets små pygméer kring mig snört.
I djupet vill jag tåligt se’n förbida,
Om äfven griften har sin ljusa sida.
Den, som har skapat verk för evigheten,
En verld af hjeltar upp ur stoftet väckt:
Som vakat dag och natt för menskligheten,
Vidskepelsens och mörkrets spira bräckt:
Som segrande gick fram i Solens länder,
Fick tempel på den gamla Nilens stränder,
Och hette Kebir eller Eldens Far: —
Som sedan sett ett ögonblick förstöra
Sitt Pantheon, som nära fullbygdt var,
Förskingra, trampa ned, tillintetgöra
Sin hjelteverld, sin prakt, sin härlighet: —
Den högste vise svare, om han vet,
Hvad den bör tro om lifvets evighet! —
Men om det varar än på Stygens stränder,
Och själens malm ånyo glödgas het,
Förmodar jag, att ödets Herre sänder
Min ande ut att styra en komet.
Då skall han gå, som här, sin egen bana,
Och ingen astronom förmå att ana
Hvar han är hemma, hvad som är hans kall,
Hvarfrån han kommer, och hvarthän ban skall.
Men kommande och gående den samma,
Af seklerna han kännes på sin flamma.
Lik dig, Las Cases! min landsflykts bästa
gåfva!
Sä tyst, så oskuldsfull och skön som du,
Historiens engel på min graf skall sofva
Helt säkert ett århundrade ännu.
Och medan verlden smäder eller glömmer,
Han synes le — han vet om hvem han
drömmer:
Ur Minnets flod, som djupt och stilla går,
Om mig en uppenbarelse han får.
Och när en gång han allt att veta hunnit,
Och nyckeln till min Lefnads gåta funnit —
En blixt, den blåa rymden genomskär,
Och honom väcker med en kyss så här.
(Han kysser den unga Las Cases, som vaknar hastigt och
uppreser sig.)
Historiens genius lyfter sina vingar,
Och när han flyger, från hans läppar klingar
Ett sannt och oförgängligt gudasvar,
Förkunnande för verlden hvad jag var.
(Han fattar ynglingen vid handen och går hort ur dalen.)
Till Sångens Ursprung.
Dig, gode ande, ljusets rena källa,
Mitt varma hjerta egnar denna sång;
Ty klangrik lät du Diktens vågor qvälla
Utur mitt bröst så stilla mången gång.
O! var jag värdig gyllne harpan föra,
Och något sinne med dess toner röra,
Så vet jag, att från dig min konst jag har,
Du skönhetens och harmoniens far!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
