Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
Johan Ludvig Runeberg. 314
Och på korset rista som jag säger:
En gån g kom hon hem med röda händer;
Ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar;
Ty de rodnat under älskarns läppar.
Sednast kom hon hem ined bleka kinder;
Ty de bleknad genom älskarns otro.
Först gå bäckens första bublor sönder,
Först försvinna vårens första blommor;
Men din första kärlek, unga hjerta,
Öfverlefver länge hvarje annan.
Gossen hann till femton år — och trodde
Ej ännu att kärlek fanns i verlden,
Och han lefde fem år till — och trodde
Ej ändå att kärlek fanns i verlden.
Kom så oförtänkt en bildskön flicka,
Som på några timmar honom lärde,
Hvad han under tjuga år ej fattat.
Tvenne popplar susa öfver grafven,
Der en trogen ynglings aska gömmes,
Satta fordom af hans flickas händer.
Nu i poppelskuggan springa barnen,
Som hon fostrat med en annan make,
Jaga fjärilar och plocka blommor.
Mellan friska blomster genom lunden
Gick den goda flickan helt allena,
Och hon bröt en nyfödd ros och sade:
Sköna blomma, om du vingar ägde,
Skulle jag dig sända till min älskling,
Se’n jag fästat tvenne lätta budskap,
Ett vid högra vingen, ett vid venstra,
Ena: att han dig dock skulle kyssa,
Och det andra: sända dig tillbaka.
Trenne råd gaf modern åt sin dotter:
Att ej sucka, att ej missnöjd vara,
Och att icke kyssa någon gosse. —
Moder, om din dotter icke felar,
Icke felar mot det sista rådet,
Skall hon fela mot de första båda.
Till en källa talte gossen vredgad:
Källa, ängens öga, onda källa!
Tusen gängor har min flicka redan
Speglat i din blåa famn sitt anlet;
Men du vårdar ej den hulda bilden,
Du förvarar ej min flickas anlet.
När hon bortgått, flyktar äfven bilden,
Och jag söker den förgäfves sedan.
Skall jag straffa dig, du onda källa,
Grumla opp din bölja, dika ut dig,
Och förtrampa dina blomsterbräddar?
Källan åter bad en bön och sade:
Gosse, hvarför skulle du mig straffa,
Grumla opp min bölja, dika ut mig,
Och förtrampa mina blomsterbräddar?
Jag är ju en vattnets dotter endast.
Har ej blod, och har ej varma pulsar,
Älskar ej och älskas ej tillbaka;
Värre är att i ditt eget hjerta,
I ditt eget hjertas varma källa
Flickans minne sällen varar längre,
Än hon står i fägring för ditt öga.
Stor var Tavastländarn Ojan Paavo,
Stor och väldig ibland Finlands söner,
Stadig som en granbevuxen klippa,
Djerf och snabb och kraftig som en stormvind.
Tallar hade han med rötter uppryckt,
Kufvat björnar med sin blotta armkraft,
Lyftat hästar öfver höga gärden,
Och som strån förmätne männer nedböjt.
Och nu stod den starke Ojan Paavo
Stolt och väldig uppå Lagmanstinget;
Midt på gården stod han ibland folket,
Som den höga furan ibland småskog;
Men han hof sin stämma opp och sade:
Finns här en af qvinna född och ammad,
Som förmår att hålla mig på stället,
Blott ett ögonblick på samma ställe;
Den må taga strax mitt rika hemman,
Den må vinna mina silfverskatter,
Den må äga mina många hjordar,
Och ined kropp och själ är jag dess egen.
Så till folket talte Ojan Paavo;
Men förskräckte stodo bygdens drängar,
Tigande i nejden af den stolte,
Och der trädde ingen fram till honom.
Och med undran och med kärlek sågo
Bygdens flickor på den unga kämpen;
Ty han stod, den starke Ojan Paavo,
Som den höga furan ibland småskog,
Och hans öga brann som himlens stjerna,
Och hans panna lyste klar som dagen,
Och hans gula hår föll på hans skuldror,
Som et solglänst strömfall öfver fjället.
Men ur qvinnohopen framsteg Anna,
Hon, den skönaste af bygdens flickor,
Vacker som en morgon till at påse.
Och hon framsteg raskt till Ojan Paavo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
