Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
Johan Ludvig Runeberg. 316
Ur „Fänrik Ståls sägner".
Vårt land.
Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.
Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjernenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, hvad här som syn, som sång
Vårt hjerta rört engång.
Här striddes våra fäders strid
Med tanke, svärd och plog,
Här, här, i klar som mulen tid,
Med lycka hård, med lycka blid.
Det Finska folkets hjerta slog,
Här bars hvad det fördrog.
Hvem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten röt med hungrens qval,
Hvem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
Och det var här det blodet flöt,
Ja här för oss det var,
Och det var här sin fröjd det njöt,
Och det var här sin suck det gjöt,
Det folk, som våra bördor bar
Långt före våra dar.
Här är oss ljuft, här är oss godt,
Här är oss allt beskärdt;
Hur ödet kastar än vår lott,
Ett land, ett fosterland vi fått,
Hvad finns på jorden mera värdt
Att hållas dyrt och kärt?
Och här och här är detta land,
Vårt öga ser det här;
Vi kunna sträcka ut vår hand
Och visa gladt på sjö och strand
Och säga: se det landet der,
Vårt fosterland det är!
Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blef vårt lif en stjernedans.
Der tår ej gjöts, der suck ej fanns,
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.
O land, du tusen sjöars land,
Der sång och trohet byggt,
Der lifvets haf oss gett en strand,
Vår forntids land, vår framtids land,
Var för din fattigdom ej skyggt,
Var fritt, var gladt, var tryggt!
Din blomning, sluten än i knopp ,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång.
Fänrik Stål.
Till flydda tider återgår
Min tanka än så gerna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjerna.
Välan, hvem följer nu mitt tåg
Till Näsijärvis dunkla våg?
Jag lärde känna der en man,
Soldat för längesedan,
Nu ägde fänriks titel han,
Men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
Att bo i samma gård som jag.
Jag såg mig då som en person
Med få, ja inga brister,
Jag var student, på condition,
Och kallades magister,
Mitt »mensa« gaf mig öfverflöd,
Den gamle åt på nåd sitt bröd.
Jag rökte »Gefle vapen« jag
Och hade sjöskumspipa;
Den gamle skar af blad sitt slag,
Då han ej var i knipa,
I sådant fall blef mossa blott
Hans nötta masurhufvuds lott.
O tid af guld, o lif blott tändt
För nöjet och behagen,
Då man är ung, och är student,
Och har fullt opp för dagen,
Och ingen annan sorg försökt,
Än att mustaschen växer trögt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
