Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
Johan Ludvig Runeberg. 320
Tillintetgjordt fann fienden sitt anfall
innan kort,
Den Ryska truppen vände om och drog sig
långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels af och kom till
stranden ned
Och frågte hvar den mannen fanns, som stod
på bron och stred.
Man viste på Sven Dufva då. Han hade
kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden
den var slut;
Han tycktes hafva laggt sig nu att hvila
på sin lek,
Väl icke mera try gg an förr, men mycket
mera blek.
Och Sandels böjde då sig ned och såg
den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en
välkänd man,
Men under hjertat, der han låg, var gräset
färgadt rödt,
Hans bröst var träffadt af ett skott, han hade
re’n förblödt.
»Den kulan visste hur den tog, det måste
erkänd bli« ,
Så talte Generalen blott, »den visste mer än vi.
Den lät hans panna bli i fred, ty den var
klen och arm,
Och höll sig till hvad bättre var, hans ädla,
tappra barm.«
Och dessa ord de spriddes se’n i hären
vidt och bredt,
Och alla tyckte öfverallt att Sandels talat rätt.
»Ty visst var tanken«,mente man, »hos Dufva
knapp till mått,
Ett dåligt hufvud hade han, men hjertat det
var godt.«
Kulneff.
Och efter qvällen räcker till,
Och minnet ger oss glädje än ,
Om Kulneff jag berätta vill,
Säg, har du hört om den?
Det var en äkta folkets man,
Båd’ dö och lefva kunde han,
Den främste der det höggs och stacks,
Den främste der det dracks.
Att kämpa, kämpa nätter, dar,
Det var för honom tidsfördrif,
Att falla endast blomman var
Utaf en hjeltes lif.
Hvad vapen man i handen höll
Det var detsamma, blott man föll,
I stridens eller lekens ras,
Med sabel eller glas.
Och älska var hans hjertas lust,
Och lika fritt som snabbt hans val,
Han kom blott från en blodig dust
Och gaf helt fermt en bal;
Och se’n han lågat natten ut
Tog han sin skönas sko till slut
Och fyllde den ur närmsta bål
Och drack sin afskedsskål.
Du skulle sett hans anletsdrag!
Än finns på mången hyddas vägg
Bland taflor en af eget slag,
En bild af bara skägg;
Du träder närmre, och du ser
En mund som under skägget ler,
En blick helt öppen varm och mild,
Det är just Kulneffs bild.
Dock fick man vara trygg och van
För att ej blekna vid hans choc,
Var man det minsta rädd för fan,
Var man för honom ock;
Det var på håll hans åsyn blott
Som skrämde mer än pik och skott,
Och hellre såg man mot hans hugg
Än mot hans svarta lugg.
Så sågs han, när han rände an
Med sabeln lyft, i äggadt språng,
Och sådan var han, säger man,
När han höll ro nångång,
När, med sin korta pels uppå,
Från gård till gård han syntes gå,
Och dröjde qvar som vän och gäst,
Hvarhelst han tyckte bäst.
Än talar mången moder om
Sin skräck, när utan krus och lof
Raktfram till vaggan Kulneff kom,
Der hennes älskling sof.
»Men«, säger hon, »han kysste blott
Mitt barn, och log så fint, så godt,
Som nu hans bild på väggen der,
Om blott man närmre är.«
Visst är att i sitt rätta ljus
Var gubben Kulneff god som guld,
Man klandrar att han tog ett rus,
Det var hans hjertas skuld;
Och detta hjerta bar han med,
Då han höll frid, som då han stjred,
Han kysste och han slog ihjäl
Med samma varma själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
