Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Wilhelm Böttiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
Carl Wilhelm Böttiger.
nok at sige, at de i sjælden Grad tilfredsstille alle Konstens og Smagens
Fordringer, og et Par dramatiske Smaating, »En majdag i Wärend« og
»Nationaldivertissementet«, der gjorde stor Lykke paa Scenen, og hvis Sange
ere blevne sande Folkeviser.
Böttiger er gift med Tegnérs yngste Datter og lever i Upsala, hvor han
1856 efterfulgte Atterbom som Professor i Æsthetik. I de moderne Sprog, især
Italiensk, har han gjort grundige Studier og har stor Fortjeneste som den, der
i Skrift og Tale har sørget for at udbrede Bekjendtskabet til Sydens rige
Digtning, som han selv elsker saa høit, og hvis fuldendte Sprogkonst ikke har ladet
sig uden Spor i hans egne Arbejder.
Ur „Emma, en Sonett-krans".
i.
Du skald, hvars toner än melodiskt susa
Som vestans spel bland asparna i dalen,
Än klaga trånande som näktergalen.
Än högt, som elfvens klara forsar, brusa:
Du, som kan än ett nordiskt tjäll förtjusa,
Som förr den provençalska riddarsalen,
Med de till sånger ljuft förbytta qvalen,
Dem förr du led och njöt i Valle Chiusa!
Ej täfla kan jag uti välljud starka
Med dig; ej likna, endast blygsamt härma
Ditt snilles lek i slingrande Sonetter;
Men känna kan jag hvad du känt, Petrarca!
Och, fast ej mig till dig jag vågar närma,
Vid Lauras sida jag min Emma sätter.
V.
När stjernan tändes och när hon sig gömmer.
När dagen gryr och när sig qvällen sänker,
När sol’n med alla sina strålar blänker,
När natten alla sina fasor tömmer.
Jag lefver — nej, jag lefver ej, jag glömmer
Mitt lif för lifvet, som mig Emma skänker:
Hon är den enda tanke, som jag tänker,
Och hon är drömmen, som jag evigt drömmer.
Hur underbart att så uti en annan
Förlora sig, förintas och försvinna,
Dö sjelf, och lefva dubbelt lif i henne!
Så tvenne lågor, famnande hvarannan.
Du ser dem slockna — att förskönadt brinna,
Två uti en, och dock blott en i tvenne.
IX.
Jag räknat er, J årets tröga tider,
Er, dagar, er, minuter, er, sekunder!
En sommar flytt, en höst, och — ljufva
under —
Den långa vintern äfven flyr omsider.
I hela rymden sig en vällukt sprider,
Och böljan ljusnar öfver och inunder.
Snart, ur min mastkorg, ser jag gröna lunder,
Ty våren kommer, kommer — hvad det lider.
Välkommen du, den skönaste af alla!
Din flägt skall mig med slappa dukar gunga
In i den saknade, den kära hamnen,
Der hafvets vågor höra opp att svalla,
Men Emmas foglar i den linden sjunga,
Som i sin bark af oss förvarar namnen.
X.
O ser jag rätt? Längst bort vid himlaranden
En flik af hemmet dyker opp ur vågen.
Hur hjertat klappar, och hur spritter hågen!
Snabb som en pil min köl sig närmar stranden!
Re’n kan jag skönja öarna och landen,
De gråa bergen och den gröna rågen,
Och hyddan, linden. Monn’ der, under bågen
Af unga löf, mig ännu vinkar handen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
