Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Wilhelm Böttiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335 Carl Wilhelm Böttiger.
Hjessan dignande af trötthet,
Kinden sådd med dödens färg: —
Ögat, slocknande och dystert,
Stirrar mot Sankt Gallens berg.
Långt og länge har han irrat.
Ingen vän till sitt försvar,
Knapt ett tak till skjul han funnit, —
Och han förr en krona bar!
Förr ban städer ägt och riken.
Nu ej egen hufvudgärd,
Ringa främling, hånad, gäckad,
Snäst af sämsta värdshusvärd.
Svarta skuggor honom jaga,
Vålnader från Stockholms slott, —
Vexla om med bilder ljufva
Uti guld och himmelsblått.
Träda de i glans för minnet,
Blir i hjernans kamrar natt:
Ofta då ett stilla vansinn
På den höga pannan satt.
Och så har han länge färdats,
Skygg för menskors blick sig gömt,
Ingen vet, han konung varit,
Och han sjelf det nästan glömt.
Men Naturens klara öga
Har den gamle känt igen,
Vill, fast tiggare han lefvat,
Han skall dö som konung än.
Och hon låter lindens grenar
Snöga blommor i hans hår:
Se, af dem kring glesa lockar
Hur en strålljus krona står!
Och den nötta vandringsstafven
Solen nu förgyller huld:
Underbart L qvälln den blixtrar
Som en spira utaf guld.
Aftonrodnan praktfull purpur
Öfver hals och skuldror strör; —
Nu kan hela verlden skönja,
Att det är en kung, som dör.
Alper skimra. Är det icke
Ack! hans barndoms berg monntro?
Goldachs våg i fallet brusar
Lika Mälarns vid norrbro.
Och i solens sista strålar
Tror han sig en hägring se:
Borg, af lejonklo bevakad,
Sköld med gyldne kronor tre.
Klockor rundt kring bergen ringa,
Sakta han till hvila söfs,
Dör, med blick mot snö och isar,
Som nordmannakung det hofs.
Bal på Stockholms slott sägs varit,
Natten efter samma dag,
Och på Riddarholmens kyrkport
Vakten hört tre skarpa slag.
Grlädjen.
Vill du veta, hur glädjen är?
Såg du fjäriln i morgonstund
Suga honing ur rosens mund;
Såg du sedan i qvällens glöd
Rosen vissnad och fjäriln död?
Öfver skogarnas gröna topp
Såg du solen gå herrlig opp;
Hördes sedan ur svartnad sky
Stormen ljunga och åskan gny?
Såg du bäcken, som ljuf och sval
Tufvor smekte i skuggig dal;
Såg du sedan, der bäcken gått,
Några tårar i sanden blott?
Såg du morgonens trefna tjäll
Lagdt i aska den samma qväll;
Såg du purpurn på flickans kind
Hastigt blekna för dödens vind;
Såg du bubblan i solens sken,
Såg du löfvet på höstens gren;
Ser du korset på kullen der, —
O! då vet du, hur glädjen är.
Sjömannens ros.
Jag älskade fordom en blommande ros,
Och måste min kärlek gömma:
Mitt lugn och min glädje de rymde sin kos,
Jag kunde den rosen ej glömma.
»Drag ut uppå hafvet! — sad’ fader min —
Vinn byte och guld, så blir rosen din!«
Hvad skulle jag göra? jag trodde hans ord,
De voro de sista i verlden.
Min fader begrof jag med tre skoflar jord,
Se’n rustade jag mig till färden;
Så drog jag ut på det villande haf
Att vinna min ros eller sjelf gå i qväf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
