Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Patrick Sturzen-Becker (Orvar Odd)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Patrick ’Sturzen - Becker.
363
trott sig hafva funnit det absoluta och
evigt gällande, hur ofta har man dock
endast gripit molnet för Juno! Man har
under tiden upptäckt otaliga nya planeter
och fulländat diverse räknemachiner, general
Kleen har hunnit bygga Riksmuseet,
(åtminstone i det närmaste,) och min vän
Carlén utgifva sista delen af sin stora
Bellman, men ännu stå vi der ungefär på
samma punkt, som alltid, med afseende på
konsten att roa oss, när vi intet annat
roligt ha för händer; vi endast famla, men
målet viker oupphörligt tillbaka för oss,
all vår uppfinning är här endast provisorisk
och med alla våra leksaker skall nästa
århundrade finna oss gäspande, precist liksom
vi ertappade vår ärade förtid.
Salig far och salig mor hade sin
»joujou de Normandie«; hade de roligare
för det? Hela verlden gick dagen igenom
med den lilla surrande och brummande
trissan, som nedsläpptes på ett kringrulladt
snöre och medelst en afmätt knyck med
handen tvangs att åter rulla upp i luften;
man såg fruntimmer roa sig dermed på
promenaderna och på spektaklerna, och det
hände att gamla, mogna män midt på gatan
togo upp sin trissa ur fickan och började
helt godmodigt arbeta dermed till egen och
andras förlustelse. Det fanns i denna konst
fulländade mästare, det fanns renomméer
härutinnan, liksom uti konsten att spela
schack eller dansa menuett, och man hade
sömnlösa nätter derföre, att man funnit sin
öfverman i denna lek. Ändtligen blef
verlden trött i armen.
Efter dessa leksaker kommo då
bilbo-queterna. De erhöllo en oerhörd framgång,
de blefvo en vigtig industrigren och på
samma gång en lyxartikel, i det man
fabri-cerede dem af dyrbarare ämnen med
inläggningar af guld och silfver. De
utträngde för en lång tid sjelfva politiken,
hvilken annars till följe af de stora
händelserna under Napoleon nu började
sysselsätta folk någothvarstädes. Man satt hela
timmarna och lekte med den lilla
elfenbenskulan och dess tillhörande skål, man satt
der och kastade och kastade, förglömmande
dervid hela verlden, och när man
händelsevis någongång lyckades få kulan att fastna
— o! på sjelfva spetsen, tyckte man sig
vara fullt ut lika god karl, som den lilla
korsikanen, när han stigit öfver Alperna
och intagit Italien.
Men man fann, att denna leksak efter
några års förlopp dock förlorade mycket af
sitt första behag, man stoppade sålunda
bilboqueten i en skräplåda, och nu kommo
kaleidoskoperna i svang. Alla menniskor
skulle ega ett kaleidoskop. Hvartenda
ögonblick såg man någon midt på gatan
ställa sig och kika upp i luften med den
lilla tuben för ögat, vändande med
förtjusning instrumentet långsamt omkring, för att
få ständigt nya fantastiska figurer att bilda
sig af de olika i röret inlagda små
lapparna och glasbitarna. De riktiga
amatörerna voro ofta så fördjupade häruti, att
de knappast märkte en vagn eller en
ridande, förr än’ olyckan redan var skedd
och hästhofvarna voro öfver dem, och det
påstås på allvar, att polisiurnalernas
statistik för denna tid skall visa en ofantligt
större siffra af öfverkörda eller öfverridna
personer, än någonsin tillförene. Jag
behöfver icke nämna hvilken väsendtlig roll
kaleidoskopet spelade i sällskaper inomhus.
De gamla tanterna läto kaffet stå och
kallna, under det de sysselsatte sig med
betraktandet af den lilla optiska leksakens
underverk, älskaren och hans älskarinna
glömde den kära månan, för att i stället
titta genom det lilla kikhålet på
kaleidoskopet, och det gick så långt, att en ung
skönhet någongång för detta nöje försakade
både kadrilj och vals.
Som allting här i verlden har en ända,
tog det likväl omsider slut äfven med
ka-leidoskopernas lysande verldsroll. Man
förälskade sig åter nu i någonting, som
fran-soserna kallade »casse-téte chinois«. Dessa
kinesiska hufvudbråk bestodo till en början
af åtta små elfenbensbitar, som voro skurna
i olika fasoner, och hvilka skulle läggas så
tillsamman, att de bildade ett visst
före-lagdt mönster. Idéen utbildades sedan
under olika namn, och man tog slutligen små
hela taflor och klippte sönder i
oregelbundna stycken , hvilka väl omblandades
med hvarandra, för att sedan med ofantligt
besvär och makalöst tålamod jemkas åter
tillhopa till ett helt. Gammalt förnuftigt
folk, folk med anseende och rang i staten,
funno sitt nöje i dessa åtta små
elfenbensstycken ; och det var någonting- för en
målare, att om qvällarna se ett halft tjog
respektabla familjfäder sitta kring ett
förmaksbord och med den allvarsammaste min
i verlden stirra ned på de ogina
tingestarna, hvilka med sina trekantiga,
fyrkantiga eller åttkantiga fasoner satte sig
allt jemt på tvären och aldrig ville gå
riktigt ihop efter den föresätta mönsterbilden,
2b*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
