Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelm August Detlof von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
Wilhelm August Detlof von Braun.
Här sitter jag. Mig i handen tagen
Och mig bekiken gudslånga dagen! — —
Nåväl! hvad sägen J om inin bild ?
Är ej min blick obeskrifligt mild?
Är pannans hvalf ej ett fridens tempel,
Der sjelfva skönheten tryckt sin stämpel?
Och munnen sedan, med sina fjun ? — —
Om konstnärn gifvit mig en basun
Och satt i handen en liljestängel,
J säkert tagit mig för en — engel.
Hvad är all honung, som jorden har,
Mot mina leende läppars par?
Det vore något, att mig få klappa
Och kalla mig för: »du lilla pappa!«
Men hvad är detta? J skriken »fy!«
Och synens färdiga till at’t fly.
Jag hör er ropa, försklämda, skygga:
»Hvad dessa ögonbryn äro stygga!
»De kunna anstå en leopard,
»Men ej eu lekande, munter bard.
»Se, hur han blänger, den ättikssure!
»Vi föreställt oss en lustig ture,
»En hygglig, sjelfsvåldig, glad garçon,
»Med magra kinder och näsa lång
»Och vackert hår ocli mustacher nätta;
»Men intet funno vi af allt detta.
»När glada rimmare grina så,
»O, gudbevars för de sorgsna då!
»Det var ett ansigte, just, att ritas!
»Det ser ju ut, som det ville bitas.«
Hör du, mitt käraste konterfej !
Det der var säkert en pik åt dej.
Håll du tillgodo, min vän! Förlåt mig,
Jag tar den aldrig i tiden åt mig.
Du är väl Jag, men jag är ej Du:
Der ligger skilnaden, ser du ju;
Och än hvar flicka i döden ginge,
Om blott mig sjelf hon att skåda finge.
Men om du skulle mig vara lik,
Jag ändå eger en tröst, så rik:
Ty hvar jag friar jag undfår korgen,
Och med detsamma jag undgår sorgen.
Men, allvarsamt, du min stackars bild,
Så långt från mig och — det sköna skild!
Jag minns en tid, då jag var den glade,
Ty jag förskönande speglar hade:
Det var ett strålande ögonpar,
Ocli, deri sedd, du så grym ej var;
Ty kärlek lifvade sträfva dragen,
Som öknen lifvas af solskensdagen.
När mig den älskade gaf en blick,
Ett annat uttryck mit öga fick,
Och drog till löjen hon rosenmunnen,
Från mig all dysterhet var försvunnen;
Och med dess vänsälla hand i min,
I mina speglar jag djupt såg in.
Och jag var lycklig och glad til sinnet,
Var nöjd med verlden, var nöjd med —
skinnet.
Men döden speglarne sönderslog,
Och ined detsamma min glädje dog;
Och mörka sorgmoln mitt anlet höljde,
Ty hjertat henne i grafven följde ....
Men jag skall skämta, är det ej så?
Det vill förläggarn. Nå hopp! låt gå!
Det är bra roligt att vara rolig,
När man med saknaden är förtrolig!
Men, lika godt! Man har blifvit van,
Att tro mig vara en lustig f-n.
Hopp! derför, Pajas! Det går vel öfver:
I grafven gyckla du ej behöfver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta, för att få bröd — —
Om folk blott visste hur glädjen brister
För de så kallade humorister,
De skulle tacka sin Gud för det
Han utan humor dem födas lät.
Som benen ligga i helgonskrinet.
Det ligger sorg i det ystra grinet,
Dock, hvad bryr verlden sig om det der,
Om humoristen blott »rolig« är!
Men ha’u J skådat hans skrifdou, dårar?
En törntagg pennan, och bläcket — tårar.
Och nu, min gunstiga allmänhet,
Du bilden sett af en glad poet,
Som sig nu mera åt litet gläder,
At mycket litet — blott fyra bräder.
Dagen efter.
Ja, nog ar. det roligt att rumla ibland
Och göra sin rund kring kärälskliga ställen,
Att sitta med rykande remmarn i hand
Och politisera förnumstigt i qvällen!
Ja, nog är det roligt på rummel att gå,
O, följde ej endast en morgon derpå!
Så lätt nian om qvällen sig kände, så ung,
Och skrattsalfvor ljödo ocli sång hördes
tona.
Men morgonen kommer. Man vaknar så
tung,
Som bure på liufvu’t man konungslig krona.
Ja, nog är det herrligt att pläga sin kropp,
Men gräsligt att dagen derefter stå opp!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
