Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelm August Detlof von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404
Wilhelm August Detlof von Braun.
Herdar, herdinnor! Er gudfar anländer,
Inviger lunden till lek.
Alla J Bacchi och Cyprias fränder,
Börjen ert pimpel och smek!
Hjeltar af månskenet, hela paraden!
Nu blir att visa sig rask,
Klagen på ödet! och sucken! och baden
Fälten med tårarnes slask! —
Här vill jag sitta och endast betrakta
Gubben i hela sin front.
Hur ban marscherar så makligt och sakta
Öfver den blå horisont!
Säkert det går; ty han känner sin bana,
Äfven i fyllan, alltnog;
Likaså säkert som jag utaf vana
Hittar till närmaste krog.
Plirögd och salig hitneder han blickar,
Myser så småsäll och nöjd.
Sviker mig ögat? jag tror att han nickar
Åt mig från svindlande höjd!
Gissar jag rätt? törs jag väl proponera
Brorskål? — en ära så stor!
Åter du nickar, du tycks acceptera? - - —
Skål då, min himmelska bror! —
Ack, hvilken nolla i margfaldig styckjom
Är mot herr bror jag likväl!
Så, till exempel, min styrka i dryckjom
Vida är känd, och med skäl;
Hvad är den dock mot din himmelska skalles?
O, jag mitt bräckliga mull!
Trettio nätter du rumlar inalles,
Innan du riktigt blir full.
Käftarna pösa ju mera jag dricker,
Liljorna flykta sin kos,
Och den förrädiska supskylten spricker
Ut på min jordiska nos.
Ständigt förblifver din färg dock densamma:
Smäktande, liljeblek, ljus.
Aldrig din älskvärda kind står i flamma,
Oaktadt tusentals rus.
Hade jag blott din hejdundrande strupa
Och din jungfruliga hy!
Käraste vänner, hvad jag skulle supa!
Då blef min födelse ny!
Alla supbröder förmörka jag skulle,
Likasom du gör med soln.
Ha! när de lågo der slagne och fulle,
Sutte jag kapprak på stoln.
Näsvisa lymlar ej då skulle peka
Uppå min näsa, som nu.
Hvilken som såge på kinden, den bleka,
Tänkte då: «nykter är du!« —
Mången rödbrusig kokett, som med vånda
Dricker sin ättika, fy!
Skulle med kyssar till räkning mig stånda,
Endast hon finge min hy.
Ända på visan! Till vestliga krogen
Skyndar min gynnare sig.
Litet af pannan blott syns bakom skogen,
Afsked den nickar åt mig.
Redan så tidigt? God natt! jag beklagar!
Glöm ej din jordiska vän!
Dock, har ej fara! om trettio dagar
Råk’s vi väl — fulla igen.
Den gamla ungmön.
Med löje på sin vissna muu
Och friska blommor uti håren
Syns Laura i de ungas rund,
Som efterhosten bredvid våren.
Så länge som jag minnas kan,
Du setat der och trotsat tiden,
Lik väderbitna pyramiden,
Men ändå får du ingen man.
Du varit skön i dina dar,
Det ser man ännu på ruinen.
Straxt efter sista kriget var
Jag ock förtjust af englaminen.
Du gaf mig hopp. Stor skada blott
Att tjugo hade fått detsamma;
Då slocknade min ljufva flamma,
Och så det se’n med alla gått.
Du varit firad på din tid.
En sol bland fröknar och mamseller.
Du bragte gubbar uti strid
Och unga pojkar i dueller.
När i triumf du kom på bal,
Så kom hvart hjerta utur takten,
Och alla fröknarna i trakten
Bekajades af afundsqval.
Din gamla konst du öfva vill,
Fast du har mist det gamla skinnet.
Men hur du än skall bjuda till,
Så får du bara — noll i minnet,
För tjugo år se’n gick det an
Så der att sötsurt grimacera.
Nu — tro mig — tänder det ej mera,
Om också du en krutdurk fann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
