Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelm August Detlof von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407 Wilhelm August Detlof von Braun.
O, så brinn, du Skaparns högsta under!
Sköna qvinnoöga, herrligt brinn !
Och, än mera skön, i sorgens stunder
Milda qvinnotår, allsmäktigt rinn!
Rosorna på grafven.
Ibland vårdarna på kyrkogården
Thekla gick en qväll med friska rosor,
Att på tvillingsbrodrens graf dem lägga,
Som ett offer af den stumma sorgen.
När hon hunnit intill gröna kullen,
Der den dyre hädangångne gömdes,
Föll hon ned på knä i helig andakt,
Och då flögo böner upp till himlen,
Och då föllo tårar ned på jorden,
Och då nedsteg tröstens milda engel
I det trogna, systerliga hjertat.
Plötsligt stördes hon af djupa suckar,
Och hon höjde upp det våta ögat,
Och hon såg en graf som nyss var skoflad,
Och på denna graf en likblek flicka,
Böjd och vissnad, som en frusen lilja.
Mellan själar, som af sorg betungas,
Finnes det en ljuf, en evig frändskap;
Och sin egen smärta Thekla glömde,
Stapplade till suckerskan på grafven,
Slog sin arm kring henne ömt och sade:
»Arma syster! säg mig hvem du sörjer?«
Flickan teg, — men pekade på hjertat.
»Arma syster! kan du icke gråta?«
Flickan teg, — men pekade på pannan.
»Du har inga rosor lagt på grafven,
Vill du hafva hälften utaf mina?«
Flickan log — och pekade på kinden,
På den tärda, andebleka kinden,
Och hon hviskade med bruten stämma:
»Har jag ej lagt rosor uppå grafven?«
Då föll Thekla till den armas hjerta,
Och hon gret, men frågte intet mera.
Poetisk trosbekännelse.
Aldrig min lyra till klagan jag stämt;
Hvarför mitt hjerta betunga?
Kan jag ej sjunga om kärlek och skämt,
Vill jag långt hellre ej sjunga.
Kärleken lefnadens middag gör säll,
Munterhet endast förljufvar dess qväll.
Aldrig jag satte min ära uti
Tårar att pressa, som mången.
Skäl till att gråta, det finna nog vi
Utan att ta det ur sången.
Glad och förnöjd emot himlen jag ser:
Solen deruppe — hon äfven — ju ler.
Aldrig det sorgliga kallar jag på,
Sorgen väl kommer objuden.
Skämtet och Löjet, de gästerna gå
Likasom flygtiga ljuden.
Gripa dem — blifve mitt sträfvande här!
Sjelfva min möda belöningen är.
Brottsligt det vore att törnströ min stråt,
Diktade qval till att qvida.
O, det finns mycket att fröjda sig åt!
Allt har sin glädtiga sida.
Smärtan, så bitter hon tyckes också,
Ofta i grunden är löjlig ändå.
Lefve då skämtet! — i skämtet jag sjelf!
Dödsengeln susar med vingen;
Snart står jag bortom den stygiska elf,
Hvad som der väntar, vet ingen.
Detta blot vet jag, och tacksam jag är:
Sången och Kärleken vänta mig här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
