Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Onkel Adam (Carl Anton Wetterbergh)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410 Onkel
Clara med en man, som hon icke älskar;
hon svär honom kärlek och trohet, innan
hon ännu blifvit klar inför sig sjelf; hon
vaknar ur drömmen och inser nu först sin
grufliga belägenhet; hon hade älskat Edgar,
men ej vetat det förrän för sent. Nu blef
allt klart, allt begrep hon nu, och lifvet
insveptes i natt.
— Ja, så är det, en dunkel
aningsfull natt.
— Men hon lider, liksom ni, utan att
klaga, ej en suck arbetar sig ur det
beklämda bröstet, hon sluter sig trofast intill
den, som Gud gifvit henne; men hon vissnar
tidigt, hennes kind blekes.
— Ack! det behöfs icke; man kan
ha en berghelsa, fastän det är en graf i
hjertat.
— Men jag låter henne blekna, få
hektiska rosor på kinderna, och slutligen,
som sagdt är, dö i armarne på Edgar.
— Ganska vackert. Ack! ja herr
notarie, för hvarje barn vi fingo trodde jag:
nu skickar Gud föreningslänken; men barnet
dog, och det var åter slut. Vi ha ingen
mer än Betsy qvar, den femte i ordningen;
min lilla Betsy, hon sitter väl derinne hos
guvernanten. Min Gud hvad de der
guvernanterna äro ledsamma. Den beskedliga
Jacquette, vår guvernant, är hon icke nu
kär, alldeles kär igen; hon vill promt gifta
sig, och ändå bemöter jag henne som en
mor. Det är verkligen sorgligt nu för tiden.
Vill ni kanske höra lilla Betsy spela eller
se hennes ritningar?
— Åh, fråga icke, det älskvärda
barnet har sin mors hjerta.
— Men jag är verkligen ledsen öfver
hennes helsa, hon har ej ärft min; hon är
så mager och slankig, det goda barnet,
och har ingen form på kroppen. Ack!
bästa notarie, det är ej nog för en mor
att bilda själen, äfven kroppen måste hon
bilda. Tjock om lifvet . . . lilla Betsy såg
ut som ett bondbarn, och det har kostat
möda att få form på henne.
— Ack, ni tänker på allt.
— Hvad skall man göra? (Ringer.
En jungfru kommer in). Säg till att mamsell
kommer in med Betsy.
Efter några minuter inträdde begge.
Guvernanten, mamsell Jacquette Julsson, var
en adertonårig, ganska vacker flicka, med
de mildaste blå ögon man kunde tänka sig.
Dottren i huset, Betsy, var en af dessa
långtaniga trettonåringar, som äro för stora
att vara barn och för barnsliga att vara
Vdam.
fruntimmer, detta medeltillstånd, som liknar
det då en fjäril ännu till hälften hänger
qvar i puppan. Hon var blek och lång,
med linhvitt hår, som dock låg brändt i
bucklor kring den magra kantiga halsen,
för att utmärka barndomens oskyldiga
ledighet; smal som en geting om lifvet, och
med ett bröst så insjunket att sjelfva
notarien skulle blifvit förskräckt, om han icke
sett många af dessa sylfider, som den
moderliga omtankan så ofta tillskapar. Det
felades flickan all denna spänstighet som
tillhör hennes ålder, och denna ystra glädje
som sedan förbytes i en stilla, liksom salig
hänryckning.
— Nåh Jacquette, hur går det med
franskan?
— Bra, ganska bra, lilla Betsy är
fliten sjelf.
— Bästa Jacquette, Jacquette skall
tillse att inte Betsy går inför med fötterna.
Har du aldrig blifvit lärd, min flicka, att
fötterna skola stå utåt? Ser du mig gå
på det sättet? Jacquette skall vara god
och litet mindre tänka på sig och sina öden
och litet mer på de dyra pligter hon har
sig åtagit.
Den sköna flickan böjde hufvudet, och
om man såg noga efter, perlade ögonen af
några tårar, som hon söndertryckte med
fingret och smålog.
— Hvar är Betsys album?
— Här, bästa hofkamrerska.
— Låt se! Nåh hvad tycks, notarie;
den der bocken är ju rätt vacker, kanske
skägget är litet för kort. Vi i pensionen
ritade också en bock, men den hade mycket
långt skägg, och det såg mycket nätt ut.
Jacquette bör göra litet finare ben och
något större skägg.
— Ah charmant, min nådiga.
— Och denna ruin, icke illa?
— Nej, alldeles förträfflig; mamsell
Betsy blir en verklig konstnärinna. Snart,
mamsell Julsson, kan ni ej lära henne mera.
— Knappast.
— Åh jo, inte är lilla Jacquette just
någon Angelika Kaufman, men ändå så . . .
Ja bäste notarie, detta är mitt enda
qvarlefvande barn af tretton.
— Hvilka förluster!
— Ja visst, men jag tackade ändå
Gud för hvart och ett som dog; och de
små englarne, huru nära himlen voro de ej
förut, huru lätt var ej öfvergången till en
bättre verld, huru lyckliga voro de icke.
— Ganska sant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
