Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Blanche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August
gård, bakgården kallad. Den sträcker sig
ned till Clara sjö, hvarifrån en puss trängde
något djupare in i sjelfva gården. Det var
ett instängdt grumligt vatten; men som barn
har jag sett sol och måne spegla sig
deruti, sol och måne som räcka till för allt
och förakta intet.
Träder jag från kyrkogatan in genom
den låga, men djupa hvalfgången, inkommer
jag först på hufvudgården. Der har jag,
som förr, smedens verkstad till höger och
till venster något längre ned vagnmakarens.
Jag dröjer gerna en stund på denna gård,
lyssnande till hammarens slag och sågens
rasslande. Dessa olika ljud äro mig
välbekanta. Hammaren är lika gladlynt som
förr och sågen lika fnurrig. Men helst
vänder jag mig om och kastar en blick
upp till vindskupan två trappor upp midt
öfver hvalfgången, liksom jag också lika
träget betraktar de begge vindskuporna som
vetta åt Karduansmakaregatan, ty ur dessa
tre vindskupor har jag såsom mycket liten
tittat fram och då mycket förvånat mig
öfver allt hvad jag såg, i synnerhet öfver
en hop skutvimplar, som öfver taken visade
sig, och det dröjde länge innan jag begrep
hvad det var för ena tingestar som, än
oroliga och än lugna, oupphörligen bytte
plats med hvarann. Somliga af dem voro
runda, sågo ut som stora svarta ögon, och
när de stirrade på mig, blef jag rädd.
Men står jag länge och ser så der
uppåt, så kommer något fram ur ögonlocket
som lägger sig emellan blicken och
vindskupan ; men det skymmer ej, det är som
vore det af kristall, och genom kristallen
ser jag, hur jag deruppe, derinnanför lyftes
upp på fönsterpallen af en troget vårdande
hand och lyftes ner igen; ser mycket annat
i detta hem för många bekymmer, hvilka
likväl aldrig öfverstego moderskärlekens höjd,
större och omätligare än dessa.
Men ibland längtar jag äfven att återse
den gamla bakgården, och slipper jag ditin,
så nog dröjer jag der en god stund också,
fast den är mycket förändrad. Der förr
var vatten är nu land, Clara sjö har blifvit
långt tillbakaskjuten, och han finnes ej mer,
den gamla skräpiga toilettpjesen för solen
och månen.
Dock, hur länge jag öfverblickar den
fordna lekplatsen, förefaller det mig slutligen
som såge jag mig sjelf, barhalsad och
bar-hufvad, springa lekande omkring, och jag
återser i andanom många andra, som
likaledes utan halsduk och mösse lekte jemte
mig. Några af dem lefva än, mätande
jorden med tyngre eller lättare steg,
alltefter som Nornan spunnit lifvets och lyckans
trådar. Andra deremot och de flesta hafva,
tidigt trötta vid leken, för alltid sprungit
bort, och ju tidigare de försvunnit, desto
klarare för min syn framstå deras bilder.
Och det måste ju vara så. Strömmen vid
sitt utlopp kan icke vara lika klar og ren
som han var vid sin källa.
Bland dessa bilder framstår en liten
gosse med fina anletsdrag, ljust hår och
blå ögon. Några år yngre än de flesta af
oss, deltog han någon gång i våra nöjen.
På något afstånd från oss stod då
merendels en qvinna, arbetande flitigt på en
stickstrumpa efter en liten fot, det förstås,
men alltid med blicken följande den lilla
gossens alla rörelser. Det var en mor, ty
endast en mor blickar så. Hon kallades
madam Holm och bodde med sin son på
nedra botten, som hade sin dörr och sitt
enda fönster åt hufvudgården midt emot
smedsverkstaden. Hon gick omkring i husen
och hjelpte till vid förefallande göromål,
var enka och mycket fattig, men allt det
lilla hon kunde förtjena använde hon för
sin son. Hon umbar allt, han saknade
intet. Han var alltid snyggt klädd och
hade äfven böcker, ty hon ville att han
skulle läsa, skulle lära sig något, lära
mycket; hon hade fått i sitt hufvud, att
Leonard — så hette sonen — skulle bli
en stor man med tiden.
En dag straxt på eftermiddagen — jag
minnes det som i går, det finnes något som
aldrig kan glömmas — tittade jag in hos
Leonard i det der kyffet vid gården. Han
var ensam, satt lutande öfver salig Wålilins
svenska historia. Han läste öfver, ty han
gick i en liten privatskola, som någonstädes
i grannskapet hölls af en förlegad student,
hvars namn jag glömt. Modren var rädd
för att låta sin Leonard gå bland de ostyriga
pojkarne i en allmän skola.
Straxt efter mig inträdde modren,
medförande något i en blårutig duk. Hon såg
trött och lidande ut.
»Stackars min gosse! du har fått vänta
länge i dag, du svälter väl alldeles ihjäl,«
sade hon. »Han har väl spisat redan?«
tillade hon, vänd till mig.
»Ja,« svarade jag sanningsenligt.
Derefter löste hon upp sitt knyte, tog
fram en färsk rågbrötskaka, den hon skar
i två delar. Ur et papper tog hon med
knifbladet en bit smör, som hon bredde ut
35*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
