- Project Runeberg -  Genom norra Amerikas förenta stater /
54

(1890) [MARC] [MARC] Author: P. P. Waldenström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

på hans signaler. Som vi emellertid slutat vår sång, innan
budet kom, så fortsatte vi vår gudstjenst till slut med läsning,
predikan och bön. Följande dag var det ingen tjocka. Vi
samlades på samma ställe och tänkte: »Nu skola de väl icke hafva
någonting att säga deremot». Emellertid kom åter igen ett
sändebud från kaptenen. Den hytt, i hvars närhet vi stodo,
var nämligen, så sade man oss, upptagen af de officerare, som
hade haft befälet ombord under natten. De hade nyss gått till
kojs, och vi fingo icke med vår sång och vårt tal väcka dem.
Denna tillsägelse lydde vi också genast, utan att det precis var
sagdt, att alla trodde, hvad budet sade. Alltså återstod för oss
ingenting annat för de följande dagarnes bönestunder än att
hålla oss längst i aktern och icke låtsa om det bråk och väsen,
som var i vår närhet.

Utom dessa allmänna gudstjenster, hade vi äfven enskilda
der nere bland de sjösjuka emigranterna. Vi läste och bådo
med dem i de skilda rummen, och deröfver voro de mycket
glada. Stundom, när fartyget rullade bra, måste jag, sittande
på en sängkant, spänna foten mot den motsatta, för att kunna
intaga en fast ställning, medan jag läste ett kapitel för de
sängliggande. Det var ovanliga, men ljufliga uppbyggelsestunder.

På samma gång, jag var der nere, tog jag mig ock an de
sjösjukas kroppsliga lidanden, kände dem på pulsen, höll under
hufvudet på dem, när de skulle kräkas, såg vigtig ut, gaf dem
goda råd (att t. ex. äta salt sill, icke dricka mycket vatten o. s. v.),
samt försäkrade dem, att om ett par, tre dagar skulle de vara
friska igen. Sådant upplifvade dem mycket, och det var just
hvad de mest behöfde. Men mig betraktade de som en riktig
doktor.

Som jag redan berättat, fick jag först mot slutet af resan
veta, att det var förbjudet för första klassens passagerare, att
gå ned i tredje klassen. Jag måste derför upphöra med mina
besök der. Men då voro nästan alla redan så återstälda, att
de kunde vara uppe. Sjösjukan går öfver den ock såsom andra
sjukdomar. Vanligen räcker den icke mer än tre k fyra dygn.

Det förvånade oss icke litet, att af de engelska prester,
som voro ombord, ingen enda, icke ens missionären, rörde hand
eller fo* för att till gudstjenst någon gång samla de
engelsktalande passagerarna. Vi tillbragte tvänne söndagar ombord

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:09:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/norraamer/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free