Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spöket på Nedwoodhouse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
•— Det stelnade till is, då ni krossade min kär-
lekslycka, mrs Burton.
— Som gentleman kan ni ej vilja låta oss för-
gås, när ni kan rädda oss.
— Jag är ingen gentleman. Ni sade det själf
den eftermiddagen ni jagade bort mig från Ned-
wood.
Mrs Burton tillgrep en förtviflad utväg: —
— Sully, lilla Sully, bed lionom, du som bar
inflytande öfver honom!
— Ack, mamma — sade Sully sorgset — du har
ju själf slitit hvarje band mellan Edvard och mig.
Mrs Burton sade ingenting. Båtens stampnin-
gar voro också för ögonblicket synnerligen svåra.
När de mildrats, hörde jag åter hennes stämma,
tårfylld, klagande, afbruten af pauser emellan orden:
— Vi skola nog dö, Jem. Jag är nöjd att åt-
minstone få dö tillsammans med dig. Men det gör
mig så ondt, att jag icke varit dig den hustru jag
bort vara. Jag bar icke alltid varit så snäll och
ödmjuk och foglig som jag bort — du har varit
alltför snäll, Jem, jag har icke tålt vid det. Men
trogen har jag varit och älskat dig har jag alltid,
och alltid har jag påstått dig vara den raraste
bland män. Jem, kan du förlåta din elaka, men
älskande gamla hustru?
— Barnet mitt, barnet mitt! Jag har intet att
förlåta — stammade maken, medan tårar sköljde
hans kinder, och han lutade sig intill sin hustru,
som’ dolde sitt anlete vid hans bröst.
Efter att ha stillat sin själsrörelse sade mr Bur-
ton plötsligen: — Mr Ranger, hvarför vill ni segla
oss i kvaf?
— För det att lifyet ej har något värde för mig.
— Huru så?
— Därför, att jag aldrig kan få Sully till hustru.
— Nå men om ni finge det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
