Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avelsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avelsmetoder
95
djurens utseende, men kanske
framförallt ifråga om
avkastningsförmåga. Med ett rasrent djur
menas ett djur, som är infört i en
officiellt erkänd stamboks
huvudavdelning. För att komma in i stamboken
måste djuret uppfylla vissa
fordringar beträffande härstamning,
typ m. m. En ras är sålunda oftast
icke något av naturen skapat utan
ett begrepp, åstadkommet av
människan. Avel inom en ras, dvs.
parning av rasrena djur, kallas renavel.
All annan avel kallas korsning.
Ren-aveln anses vara en säkrare
avels-metod än korsningen. Anledningen
härtill ligger i att de bägge
föräldrarna vid renavel böra vara ganska
lika. Då avkomman i sin tur
brukar likna föräldrarna, har man vid
renavel redan på förhand en
någorlunda säker föreställning om hur
avkomman blir beskaffad. Täck
vare att det inom raserna finnes så
stora växlingar i djurens
beskaffenhet kan dock en ras förbättras
avsevärt genom renavel. Man väljer
ju ut de bästa djuren för aveln.
Därför bör också de bästa anlagen
föras över till avkomman. Om man
en gång komme så långt att man
hos avkomman samlat alla rasens
bästa anlag, så skulle vidare
förbättring genom renavel vara
omöjlig. Först genom att korsa de
rasrena djuren med djur från andra
raser med andra värdefulla anlag
skulle ytterligare förbättring kunna
uppnås. — Korsning med raser av
ganska olika typ har tidigare
förekommit i stor utsträckning vid
uppbyggandet av de moderna
hus-djursraserna. Denna korsning som
kallats förädling skorsning har haft
till ändamål att hos en ny rastyp
sammanföra vissa önskvärda
egenskaper hos föräldraraserna- Till
följd av de invecklade lagar, som
ärftligheten följer, har denna
för-ädlingskorsning varit både dyrbar
och mödosam. Olikheten mellan
föräldraraserna har gjort att ett otal
olika typer kommit fram. Många
ha genast måst slås ut. En och
annan gång har man fått en verklig
fullträff, och det är genom
fortsatt avel på grundval av dessa
”fullträffar” den nya rasen så
småningom kommit fram. Särskilt den
engelska djuraveln visar prov på
raser, som kommit fram på detta
sätt. — I svensk husdjursskötsel
har s. k. genomgående korsning
kommit till stor användning.
Denna utmärkes av att man genom att
ständigt använda handjur av en
viss, avvikande ras så småningom
fört över hela besättningen eller
djurstocken till denna. Avkomman
hämtar alltid hälften av sina anlag
från fadern och andra hälften från
modern. Resultatet av den första
korsningen (den s. k.
Fi-generatio-nen) blir då ett mellanting mellan
fadern och modern. Korsas nu
detta mellanting med ett djur av
faderns ras kommer avkomman
(F2-generationen) att ha arvsanlag, som
till % härstamma från fädernerasen
och till ^4 från mödernerasen. Efter
ytterligare 3—4 generationer
betecknas avkomman som praktiskt
rasren och kan tagas in i
huvudavdelningen av fädernerasens
stambok. Avkomma i de förberedande
generationerna Fi, F2, osv., är
hänvisad till stambokens förberedande
avdelning. — Om man parar tvenne
närbesläktade individer, t. ex.
syskon, kallas detta inavel. Ordet
inavel har i allmänhet en dålig klang.
Inavel kan dock vara en värdefull
avelsmetod. Genom ärftlighetsläran
veta vi att till grund för varje
egenskap, t. ex. hårfärg, hos en
individ ligger ett anlag hämtat från
fadern och ett annat hämtat från
modern. Om en tjur med anlag
endast för svart färg paras med en
ko med anlag för endast röd färg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
