Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergarter - Bergand - Bergenia - Berggrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergand — Berggrund
139
havs- eller sjöbäcken i regnfattiga
trakter uppkomma saltlager, som
kunna bevaras, om de överlagras
av vattentäta sediment, särskilt
lera, och kallas då bergsalt. Andra
exempel på kemiska sediment äro
sjö- och myrmalm, bleke i
kalkrika trakters sjöar, kalktuff invid
källor med kalkhaltigt vatten samt
kalksinter och kiselsinter omkring
varma källor i vulkaniska trakter.
Även en stor del av världens
järn-malmstillgångar äro att tyda som
ursprungligen kemiska
utfällning-ar. — En viktig grupp av
sedimentära bergarter bildas av
organo-gena sediment. Hit höra framför
allt olika slag av kalksten (se
d. o.) och vidare fossila bränslen
såsom brunkol, stenkol och
antra-cit. — De sedimentära bergarterna
äro ofta skiktade och visa då en
växellagring mellan skikt av olika
kornstorlek eller olika mineralogisk
och kemisk sammansättning. De
sägas vara fossilförande, då de
innehålla lämningar av växter eller
djur. — Genom förändringar i
tryck- och temperaturförhållanden
kunna eruptiv- och
sedimentär-bergarter så fullständigt
omvandlas att helt nya bergarter
uppkomma, i vilka man icke alls eller
endast med svårighet kan spåra
ursprungliga drag. Sådana
bergarter kallas metamorfa eller med en
äldre benämning kristallina
skiffrar. Deras övervägande flertal ha
bildats i samband med
bergskedje-bildning. Utom kraftigt tryck, som
krossar eller förskiffrar
bergarterna, bliva dessa därvid ofta utsatta
för höga temperaturer antingen
genom nedpressning till stort djup
eller genom uppvärmning från
upp-trängande magmor.
Bergartsmate-rialet kan mer eller mindre
fullständigt omkristalliseras och nya
mineral bildas. Sålunda ombildas
t. ex. kalkstenar till kristallina
kalkstenar, s. k. marmorbergarter,
och lerskiffrar till fylliter och
glimmerskiffrar, medan sandstenar
övergå i kvartsiter. Lavor och
tuffer förändras till hälleflintor,
lep-titer och gneisartade bergarter. Av
de eruptiva djupbergarterna
omvandlas graniter, syeniter och
dio-riter till gneiser, gabbror och andra
basiska eruptiv till grönskiffrar
eller amfiboliter; ur olivinstenar
bildas bl. a. täljsten. P. Tid.
Bergand, en dykand, häckar
huvudsakligen i fjällsjöar, förekommer
under flyttningen ofta vid
ostkusten.
Bergenia, se Blomsterodling, Perenna
blomsterväxter.
Berggrund är den del av jordskorpan,
som består av bergarter (se d. o.).
Största delen av Sveriges
berggrund tillhör urberget, bestående
av de under jordens urtid, för flera
hundra miljoner år sedan bildade
bergarterna. Äldst inom urberget
är leptitformationen, vilken
uppbygges av omvandlade vulkaniska
ytbergarter (hälleflintor, leptiter)
och sediment (skiffrar, kvartsiter,
kalksten). Denna formation, till
vilken våra viktigaste
malmfyndigheter äro knutna, förekommer
huvudsakligen i Svealand och övre
Norrland men även inom spridda
områden av Småland. I anslutning till
leptitformationen uppträda
urgraniter, som anses utgöra
djupbergarter till formationens vulkaniska
ytbildningar; i övre Norrland
förekomma dessutom porfyrer inom
den malmförande formationen.
Yngre urbergsgraniter upptaga
stora partier av det inre Norrland,
spridda men ibland långsträckta
områden inom Svealand och
nordvästra Götaland samt bilda jämte
porfyrer berggrund inom stora
delar av östra Götaland. Inom
sydvästra Sverige utbreder sig ett
vidsträckt gneisområde från
mel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
