Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Betesskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
Betesskötsel
naturbetena är
hagmar-ken den vanligaste typen. Med
hagmark eller hage förstår man
mark som någon gång blivit röjd
och som tidvis användes för
betesändamål ehuru vanligen beväxt
med en del träd och buskar-
Hag-marken kan till sitt utseende
närma sig lövängen, där gräsväxten
tillgodogöres genom slåtter och
vars bibehållande i viss
omfattning betraktas som ett
natur-skyddsintresse. Arealen hagmark
avtager ständigt i omfattning i det
att dessa marker ibland
skogsod-las, ibland omvandlas till
kulturbeten. — Strandbete kallas
naturbetesmarker på stränder av hav,
insjöar och större vattendrag.
Havsbetena ha vanligen hård och
jämn markyta med en låg
växtlighet som ger ringa massa men
gärna ätes av djuren. Låglänta
havsbeten bestå till stor del av
säl-ting (se d. o.) och kallas
sältings-beten. Insjöbeten ha ofta frodigare
och mindre begärlig växtlighet.
Godartade strandbeten kunna
betecknas som våra bästa naturbeten.
Tuvbildande starr- och
tuvtåtel-marker äro dock mindre begärliga
beten och kunna endast användas
för andra djur än mjölkande kor,
i den mån de ej kunna förbättras.
— Vissa ljughedar kunna i sitt
naturliga skick utnyttjas som
betesmark för djur med litet
foderbehov. Deras betydelse är dock ringa.
Till naturbetena höra också de
tidigare omnämnda fjällbetena. —
Vid anläggning av kulturbete
gäller att strand- och fjällbetena ej
taga stort intryck av
kulturåtgärder. De få i regel utnyttjas i sitt
naturliga skick. Hagmarkerna
däremot äro ej sällan av sådan
beskaffenhet att de mycket väl
kunna förbättras. Till och med de
sämre hagarna där tall, ljung och
lingonris äro insprängda i den
för
härskande växtligheten, kunna
genom kultivering drivas fram till en
avkastning på 800—1500 fe pr ha.
De bättre hagmarkerna, vilka
redan som naturbeten lämna t. o. m.
600 fe per ha och år kunna efter
fullständig kultivering komma upp
i 2500—3000 fe och bli då väl
användbara även för besättningar
med högsta produktion. Dylik
godartad hagmark ger sig tillkänna
genom förekomsten av mera
krävande lövträd och buskar. I södra och
mellersta Sverige finner man där
alltså vildapel, ek och hassel, i de
nordligare landsdelarna al och
hägg. Av örter och gräs
återfinnas bl. a. gullviva, rölleka,
vitklöver och ängsgröe. — För
anläggning av kulturbete kan också
torvjord och stundom ren skogsmark
komma ifråga. — Bland
torvjordarna skiljer man mellan kärr och
mossar (se dessa ord). En första
förutsättning för betesanläggning
på torvjord är att marken låter sig
torrläggas för rimlig kostnad.
Kärren äro som betesmark avgjort att
föredraga framför mossarna. —
Där inte bättre arealer finnas
tillgängliga för betesanläggning kan
också skogsmark ifrågakomma.
Där skogen består av lövträd, gran
eller dessa bägge i blandning är
marken i regel av bättre
beskaffenhet än där tall och enbuskar
förhärska; finnas rikligt med örter
kan man betrakta marken med än
större förtroende. Förekomst i
större utsträckning av blåbär,
lingon, kråkbär och odon
kännetecknar däremot sämre jord.
Den bästa betesvallen får man
vanligen på åkerjord.
Det kan vara försvarligt att till
bete använda även den bästa
åkerjorden. Närmast till hands ligger
dock att tillgripa åkerskiften som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
