Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Betesskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Betesskötsel
165
den. Vältningen medför att
fuktigheten dragés upp till det skikt där
fröna ligga samt motverkar för
djup myllning av utsädet. Då
vallfröet för sin groning är starkt
beroende av tillgången på fuktighet
måste såningstiden väljas med
hänsyn härtill.
I mycket torra trakter sår man
betesfröet antingen mycket
tidigt på våren eller också så
långt fram i säsongen att
högsommarregnen börjat falla.
Vid frösådd på eftersommaren
iakttages att inget slag av
klöverfrö i Mellansverige bör sås senare
än i juli månad. De större och
tyngre fröerna sås — särskilt
vid vårsådd — med fördel med
radsåningsmaskin. Frö av
vitklöver, gröe- och venarter bredsås och
myllas endast genom vältning,
helst med cambridgevält. Nysådd
till betesvall kan ske såväl med
som utan skyddssäd. I de nordliga
landsdelarna samt i allmänhet på
kväverik jord bör skyddssäden
skördas grön, eljest som tunnsådd
mognande säd, helst vårsäd-
Frösådd utan skyddssäd kan ofta
rekommenderas, t. ex. då jorden
behöver trädas under försommaren.
Samma sak gäller på mulljordar
och jordar som eljest äro rika på
kväve. Där man befarar att
försommartorkan skall förstöra
vall-brodden och fröet därför sås först
på hög- eller eftersommaren, är
skyddssäd vanligen icke heller att
tillråda. Om jorden är besvärad av
skorpbildning eller av ogräs som
kan kväva betesväxterna bör
skyddssäd dock användas. För
anläggning och förbättring av
betesvallar kan ekonomisk hjälp
erhållas genom förmedling av
lantbruksnämnden i länet.
Betesvällarnas växtbestånd.
Betesvallarna böra givetvis i första
hand bestå av typiska betesväxter.
Sådana finner man såväl bland
baljväxterna som bland gräsen.
Typiska betesväxter äro fler- eller
mångåriga, ha god förmåga till
återväxt och kunna bilda en tät
matta på grund av riklig
utbildning av blomlösa skott. De mest
utpräglade i detta avseende äro
försedda med utlöpare på eller
under markytan, vilket förklarar
deras stora förmåga att föröka och
sprida sig på annat sätt än genom
frö (vegetativ förökning).
Betesväxterna böra vara näringsrika
och begärliga för djuren. Dessa
egenskaper påverkas dock i hög
grad av jordart och gödsling. •—
Vissa vilda örter som gärna
förtäras av djuren kunna också räknas
som betesväxter även om en del av
dem i regel betecknas som ogräs.
För att ha egentligt värde som
betesfoder böra de avbetas på ett
tidigt stadium. De vanligaste inom
gruppen äro maskros,
rollek a, kummin, daggkåpa
och spetsgroblad. Dessa
liksom övriga arter tillhörande
betesvallarnas växtbestånd behandlas
under eget namn närmare i
särskilda artiklar på andra ställen i
boken. — En på naturlig väg
uppkommen växtmatta i betesmark
kan vara mycket rik på arter
medan en genom kulturåtgärder
kraftigt påverkad vall i regel är mera
ensidigt sammansatt. Många högt
uppdrivna betesvallar på lämplig
jord kunna t. ex- bestå av
huvudsakligen ängsgröe och vitklöver.
Av baljväxterna i betesmarken är
vitklövern (se Klöver) den
viktigaste. Allt för rikligt inslag av
vitklöver anses knappast lämpligt;
omkring 30 % torde vara lagom,
men andelen växlar starkt med
till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
