Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Betgrepar - Beting - Betjordloppan - Betlehemsstjärna - Betlossare - Betmassa - Betmögel - Betnematoden - Betning - Betningsapparat - Betningsmedel - Betodlareföreningar - Betong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
Beting — Betong
visar en betgrep av modern,
synnerligen ändamålsenlig
konstruktion.
Beting, se Arbetslön och
Arbetsmängder.
Betjordloppan, se Jordloppor.
Betlehemsstjärna, se Blomsterodling,
Rumsväxter.
Betlossare, se Rotfruktsupptagare.
Betmassa, se Fabriksavfall.
Betmögel, av en bladmögelart
förorsakad sjukdom hos betor. På
angripna plantor äro bladen
uppåt-riktade, tjocka och spröda, ha
inrullade kanter och bära gråviolett
mögel. Svampen övervintrar i
fröbetorna, som ofta hindras att
skjuta blomskott. Risken för
smitto-överföring till förstaårsbetorna
minskas om man håller dem så
långt som möjligt från fröbetor.
Dessa besprutas med 2%
bordå-vätska. Th. Lfs.
Betnematoden, se Trådmaskar.
Betning, se Avsvampning.
Betningsapparat, se Avsvampning.
Betningsmedel, se Avsvampning.
Betodlareföreningar ha till uppgift
att tillvarataga betodlarnas
intressen gentemot sockerfabrikanterna.
1899 bildades den första
föreningen under namnet Skånes
Betodlare-förening. Denna organiserades
sedan i kretsföreningar och fick 1907
sin nuvarande organisation,
bestående av lokala föreningar
registrerade såsom ekonomiska u. p.
a.-föreningar, vilka äro
sammanslutna i en centralförening. Denna kom
först att heta Skånes Betodlares
Centralförening. Då verksamheten
utvidgades till att omfatta även
Blekinge och mellansvenska
områden antogs 1937 nya stadgar för
centralföreningen och denna fick
namnet Sveriges Betodlares
Centralförening u. p- a. Rbg.
Betong är en hårdnad blandning av
cement, sand och vatten med eller
utan stenmaterial. Enligt detta
be
grepp är sålunda även ett hårdnat
cementbruk, dvs. en blandning av
cement, sand och vatten, att
hänföra till betong. — De vanligaste
betongblandningarna äro 1:4:6 och
1:5:7 för oarmerade
konstruktioner och för armerade är 1:2:3 och
1:3:3: vanligast. Första siffran i
formeln betecknar cement, den
andra sand och den tredje
makadam eller singel. De fetare
bland-ningstyperna alltså 1:4:6 och 1:2:3
böra i första hand användas i
samband med E-cement.
Blandningarna 1:5:7 och 1:3:3 ha vid
användning av A-cement i regel fullt
tillfredsställande hållfasthet för
landsbygdens vanliga byggenskap
(se även Cement). Vattenmängden
bör stå i visst förhållande till
såväl cementmängden som till sand
och stenmaterial. Vad oarmerade
konstruktioner angår kan sägas att
vattentillsatsen bör vara mycket
sparsam — dock ej mindre än att
hela betongmassan blir
genomfuk-tad. —* Betong är ett lämpligt
material till konstruktioner, som äro
utsatta för temperaturväxlingar,
slitning och vatten. Den
värmeiso-lerande förmågan och
motståndskraften mot syror är dålig. •—
Sanden skall vara ren och av olika
kornstorlekar. Hellre grov än fin
och får ej innehålla humusämnen
eller lera. Humushalten provas
genom det s. k. ’”natronlutprovet”,
vilket innebär att materialet
urtvättas med 3-procentig
natrium-hydratlösning. Materialet och
nat-ronluten påfyllas en flaska och
lämnas efter omskakning att stå i
24 timmar, efter vilken tid
mängden av organiska föroreningar
be-dömes av färgen på vätskan. Är
vätskan mörkt rödbrun eller svart
-brun får materialet ej användas,
är vätskan däremot klar är det
användbart. Grus och singel provas
på samma sätt som sand. I grus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
