Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomsterodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
Blomsterodling
sig, att ett flertal växter övervintra
bäst i mellersta delarna av
landet. Detta beror på snötäcket, som
här ligger mera jämnt samt längre
tid än i södra Sverige. — Det är
felaktigt, som många tro, att de
perenna blomsterväxterna sköta
sig själva, sedan de väl planterats.
På våren, då plantorna börja
bryta, skäras fjolårsstjälkarna bort.
Ofta ser man detta arbete utfört
redan på hösten men kan då vara
till skada för plantorna.
Kattmyn-tan t. ex. dör mestadels bort vid
sådan behandling. Dessutom ha de
kvarstående fröstänglarna sitt
skönhetsvärde, där de på vintern
sticka upp ovan snötäcket och
utgöra ett kärt tillhåll för
småfåglar, som söka efter frön. Sedan det
fjolårsgamla rensats bort, påföres
väl brunnen kreatursgödsel i riklig
mängd, som gräves ned utan att
plantorna skadas. På sommaren
inskränkes skötseln till vattning,
putsning och ogräsrensing då så
behövs samt uppbindning av
gängliga plantor. — Av skadeinsekter,
som angripa de perenna
blomsterväxterna, äro de vanligaste
bladlöss, sädesbroddflyets larv samt
sniglar. Ett på sina håll mycket
besvärligt skadedjur är den s. k.
Phlox-nematoden, som angriper
höstflox. Djuren äro mycket små
trådformiga maskar, osynliga för
blotta ögat. De tränga in i
plantorna och förorsaka en abnorm,
tätt gyttrad skottalstring med
endast korta skaft. Angripna plantor
grävas upp och brännas. Vid inköp
av nya plantor bör man försäkra
sig om, att dessa äro fria från
nematoder. Plantorna sättas på
ny frisk jord och på betryggande
avstånd från nedsmittat område.
— De höga perenna växterna
planteras med ett avstånd av 40—50
cm, de medelhöga 25—30 cm samt
de låga 20—25 cm. I efterföljande
förteckning över perenna
blomsterväxter har endast medtagits de
vanligast förekommande och
värdefullaste arterna.
A k l e j a, (Aquilegia) hör till de
sedan gammalt kända
rabattväxterna. Släktet hör till sippornas
familj, vilket också kommer till
synes i bladen. Blommorna verka
dock att vara mycket
oregelbundet formade i det att varje
kalkblad är försett med en sporre, som
hos vissa former är kort, hos andra
däremot mycket lång. En stor
mängd hybrider i olika färger och
nyanser ha uppstått under senare
år. Den gamla aklejan var vit eller
blå. Numera finnas de gula och
röda färgerna rikt företrädda.
Plantan täckes med granris under
vintern. Den självsår sig lätt så
att även om moderexemplaret är
kortlivat lever aklejan oftast kvar,
där den en gång blivit inplanterad.
Arve, (Cerastium) äro
mattbildande växter med gråludna blad
och vita blommor. De äro utmärkta
till beklädnad av större ytor i
stenpartier samt som kantväxter. —
C. alpinum, 10 cm hög, är
vildväxande här i landet. — C.
colum-nae, 10 cm, och C. tomentosum, 15
cm hög.
A s t e r, (Aster). (Se även under
Sommarblommor). Av de fleråriga
astrarna förekommer i odling ett
stort antal arter. A. alpinus blir 25
cm hög och blommar i juni.
Blomkorgarna äro 4—5 cm vida,
blåvioletta med gul mitt. Utmärkt
sten-partiväxt och även användbar som
snittblomma. — A. amellus är den
tidigaste bland de höstblommande
astrarna. Blomningen inträffar i
aug.—sept. Höjd 60—70 cm. Av
namnsorter må nämnas: Schöne
von Ronsdorf med stora lila och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
