Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bärgningsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bärgningsmetoder
329
ar. Metoden kräver endast litet
arbete, men kan blott användas där
vädret är torrt och stadigt.
Utomlands har denna metod fullständigt
mekaniserats. Höet vändes, samlas
upp och pressas eller rullas ihop i
lösa balar, allt med maskin (se
fig. 1). Detta skördesätt lär dock
i oförändrad form ej kunna
användas för klöverrika vallar. Man har
i Amerika prövat en utbyggnad av
metoden som går ut på att
höba-larna efter inkörningen på skullar
eller i lador genomluftas med hjälp
av elektriska fläktar. — När höet
vid vanlig höberedning på grund av
risk för regn ej kan torkas utbrett
på marken måste det föras ihop
för att skyddas. — Enklast, men
också mest osäker är volmningen.
Vid volmning låter man före
hopsättningen höet ligga på marken
tills dess det blir halvtorrt. Denna
första torkning påskyndas genom
att höet vändes. Särskilt vid stor
skörd är vändning behövlig. Efter
förtorkningen på marken köres
höet ihop i strängar med hjulräfsa.
Strängarna läggas sedan ihop i
högar för hand eller med hjälp av
släpräfsa. I senare fallet kommer
dock höet lätt att ligga hårt
pressat varför torkningen försvåras.
Högarna, dvs. volmarna, böra
göras så höga som möjligt i
förhållande till sin bredd. Se fig. 5 a, b
och c på sid. 352. Därigenom
bli de bättre skyddade för regn.
En volm av vanlig storlek
rymmer 150—200 kg torrt hö. —
Tyngre hö sjunker lätt ihop i
vol-men varigenom torkningen hindras
och stora näringsämnesförluster
kunna inträffa. Särskilt svår blir
hopsjunkningen i regnigt väder.
Volmningens enda fördel ligger i
att den kräver litet arbete.
Förlustriskerna äro emellertid så pass
stora att metoden helst bör
und
vikas. Särskilt gäller detta vid
torkning av klöverrikt hö.
Försök och erfarenhet ha visat
att hässjningen är den utan
tvekan bästa torkningsmetoden för
höet.
Hässjningen försvarar mycket väl
sin plats även vid
sädesbärg-ningen. Av hässjor finnas två
huvudtyper. Å ena sidan lin- eller
trådhässjan, å den andra
stång-hässjan. Den första består av ett
antal störar som i regel spettas
ned i marken med ett mellanrum
av 1—1,2 m. Mellan störarna
spännas hamplinor eller järntråd som
underlag för det upphängda gräset
eller för säden. Man måste sträva
efter att hålla linan eller tråden
spänd så att hässjan ej sjunker
ihop. För att ändstörarna ej skola
böja sig inåt förses de ofta med
snedställda strävstörar.
Stabiliteten i sidled kan ökas genom att
störarna sättas något i sicksack.
Hässjorna ha vanligen 4 ”varv” av
lina eller tråd. Är fodret torrt vid
upphängningen kan man nöja sig
med tre varv. I motsatt fall ökas
antalet. — Stånghässjan har i
vanliga fall också ett antal i marken
nedspettade störar eller stolpar.
Linor och tråd äro dock utbytta
mot vågräta stänger. I vissa fall
ställas störarna lodrätt och
stängerna läggas upp på pinnar
inborrade i stolpens framsida. Hässjan
Fig. 3. Hässja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
