Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ensilering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ensilering
401
av hög framställningskostnad. I
Tyskland användes före sista
världskriget fosforpentaklorid,
”Penthesta”, som tillsammans med
vatten bildade saltsyra och
fosforsyra. — Av organiska syror har
myrsyra befunnits särskilt
lämplig som tillsatsmedel.
Användningen av denna syra fick i början av
1940-talet i form av preparatet
Amasil stor utbredning i Tyskland
och i stater som voro under dess
kontroll. Myrsyra förbrännes helt i
djurkroppen, vilket gör att
myr-syreensilage ej behöver
neutraliseras vid utfodringen och den
angriper i utspätt tillstånd varken hud,
kläder eller skodon. Den spädes vid
användningen med vatten i
förhållandet 1:20 (1 liter myrsyra pr 20
liter vatten) och av den utspädda
lösningen rekommenderas 6—8
liter pr 100 kg äggviterikt foder,
alltså i det närmaste samma
tillsatsmängder som vid användande
av AlV-lösning. Myrsyra blir på
grund av sin i koncentrerat
tillstånd högre styrka billigare att
frakta än AlV-iösningen men detta
kan ej uppväga dess f. n. höga
framställningskostnad, särskilt
som den enligt hittills tillämpat
tillvägagångssätt vid ensileringen
medför något större
näringsförlus-ter än AlV-lösning. Enligt
experiment med användande av silor
utan avlopp och tillsats av
myrsyra i mer koncentrerad form torde
denna syra dock kunna få
betydligt ökad konkurrenskraft. —
Tillsats av koksalt har givit
mycket dåligt resultat i de
relativt små mängder, som äro
tänkbara vid ensilering.
För konserverande effekt skulle
erfordras så stora saltmängder, att
ensilaget blott kunde förtäras i
mycket små mängder. — Silor.
Med AlV-metodens utbredning har
följt att två huvudtyper av silor
företrädesvis kommit att byggas,
dels gropsilor med flyttbar
översilo och dels tornsilor med högst
6—7 meters höjd. Även halvhöga
mellanformer ha av placeringsskäl
blivit byggda. Man kan utföra
silor av skiftande material — trä,
helgjuten betong, betongblock,
cementsten av olika slag eller tegel.
Ur konserveringssynpunkt är den
cylindriska formen bäst.
De grundläggande anspråken
på en god silo äro, att den har
lodrät vägg, som tätar mot
ytterluften, saknar hörn eller
springor, vilka kunna bilda
luftstråk, samt har så slät yta
att fodrets sjunkning ej
hindras.
Vid utförande av betong måste
siloväggens insida göras beständig mot
syror, vilket gäller även om
ensileringen ej skett med syratillsats.
Silon bör — åtminstone vid
ensilering med oorganiska syror — vara
försedd med avlopp från bottnen.
—Gropsilon är enkel och billig att
bygga men har vissa olägenheter.
Den vid utomhusplacering vanligen
tillämpade jordtäckningen är
ar-arbetskrävande. Snö och kyla
kunna göra de löpande ensilageuttagen
mycket besvärliga. Med hänsyn
härtill har man mångenstädes,
särskilt i norra Sverige, placerat
gropsilor inomhus. — Tornsilor kräva,
att fodret medelst körbana, hiss,
elevator eller fläkt kan
transporteras upp på stor höjd. Belastningen
av det inlagda fodret utföres bäst
med betongvikter till ett tryck av
minst 300 kg pr kvm siloyta. I
särskilt kalla lägen måste vissa
krav ställas på siloväggens isole-
26 — Nya Lantmannens bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
