Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förtorvning - Förvaltningspersonal - Förvittring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förtorvning — Förvittring
571
Förtorvning, se Torv.
Förvaltningspersonal. I förvaltningen
av ett jordbruksföretag ingå en
mängd uppgifter. Dessa handhavas
av personal med olika benämning
alltefter de sysslor och det ansvar
som äro förenade med uppgiften.
En person som på eget ansvar har
överledningen av driften i sin hand
och dessutom sköter egendomens
affärer kallas förvaltare. En
inspektor är också tämligen
självständig. Hans uppgift inskränker
sig dock i regel till att sörja för
genomförandet av en driftsplan
som stakats ut av eller tillsammans
med en högre ledning. Inspektorn
får i allmänhet ej göra några
större affärer på egen hand. På större
gårdar finnes ibland bokhållare
med uppgift att föra böckerna, ha
hand om förråd m. m. Som direkt
arbetsledare anställas
befallnings-män (i Mellansverige) ladufogdar
(i södra Sverige) eller rättare. En
befallningsman och en ladufogde
motsvara helt varandra och ha i
regel fackutbildning. Gränsen
mellan dessa två och en rättare som ej
deltager i kroppsarbetet är dock
svår att draga. En arbetande
rättare sköter arbetsledningen
samtidigt som han själv tjänstgör som
arbetare. Den främste av arbetarna
som också är arbetsledarens
ställföreträdare brukar kallas fördräng.
Som arbetsledare i ladugården
brukar på större gårdar finnas en
la-dugårdsförman, i häststallet en
fodermarsk. Rbg.
Förvittring eller vittring är den
sön-derdelning, som mineral och
bergarter undergå genom atmosfärens
och växternas inverkan. Man
skiljer mellan kemisk och mekanisk
förvittring. Kemisk förvittring
orsakas främst av från markytan
nedsipprande regnvatten, vilket
verkar upplösande och
söderde
lande på berg- och jordarternas
beståndsdelar. Detta vatten
innehåller kolsyra m. fl. ämnen i löst
form, som delvis upptagits ur
luften, delvis utlakats ur jordlager
med multnande växtrester, vilket
väsentligt ökar dess förmåga att
lösa och sönderdela bergarternas
mineral. Det sålunda utlösta
materialet bortföres genom vattnets
cirkulation och kan sedermera
utfällas. Vissa mineral äro mera
motståndskraftiga mot upplösning än
andra; så är t. ex. kvarts nästan
olösligt under det att kalkspat så
gott som fullständigt löses av
kol-syrehaltigt vatten. Denna kalkens
lättlöslighet, särskilt i sura jordar,
gör att marken merendels urlakas
till ett ganska stort djup, oftast
betydligt djupare än den egentliga
jordmånen. Genom kalkning
uppnås tvenne fördelar nämligen dels
en lägre surhetsgrad hos
markvätskan (= högt pH-värde) dels en
härigenom samtidigt uppkommen
minskning i dennas förmåga att
utlösa kalk. — Av silikatmineralen
höra granitens och gnejsens
viktigare mineral, nämligen kalifältspat
och natronrik plagioklas, till de
svårvittrade, medan kaikrik
plagioklas, biotit och hornblände
sönderdelas betydligt lättare. På
berghällar, som i många tusen års tid
varit utsatta för regnvattnets
inverkan, anger ett urblekt ytskikt
på högst någon cm:s tjocklek den
kemiska förvittringens resultat. I
det finfördelade materialet i
markytan är däremot den kemiska
för-vittringen betydligt mera märkbar
och sammanhänger i stort med
jordmånsbildningen. Den
nedbrytning och förändring, som de
motståndskraftiga silikatmineralen
utsättas för, har till följd att
markens halt av näringsämnen ökats,
vilket i sin tur kommer växterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
