Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hallsbergs försöksstation - Halm - Halmbränning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642
Halm — Halmbränning
går i Statens husdjursförsök.
Kontrollen har till uppgift att bedöma
avelssvinen med ledning av deras
avkomlingars bruksvärde, (se
Av-kastningskontroll).
Halm. Sin största betydelse har
halmen som strömedel och som
fyll-nadsfoder i höfattiga foderstater.
I södra och mellersta Sveriges
slättbygder finnes vanligen halm i
överflöd. I Norrland är
halmtillgången minst men i gengäld har
den norrländska halmen något
högre fodervärde. — Höstsädeshalm
är i regel grövre och mera
svårsmält än vårsädeshalm.
Höstvete-halm är oftast mycket grov och
användes endast i sista hand till
foder. Råghalm är något vekare men
liknar höstvetehalmen i
fodervärde. — Av vårsädeshalmen är
kornhalmen mjukast och mest lättsmält.
Den verkar något stoppande och
passar därför bra tillsammans med
sådana lösande fodermedel som
blast. Havrehalmen har ungefär
samma fodervärde som
kornhalmen, men verkar lösande.
Fodervärdet hos halm av vårvete och
vårråg ligger mellan
höstsädes-halmens och den vanliga
vårsädes-halmens. Baljväxthalmen
(trind-sädeshalmen) innehåller mera
äggvita än stråsädesslagens halm.
Dess fodervärde sjunker ganska
mycket alltefter som mognaden
framskrider. Mellan halmen av
ärter, vicker och bönor finnes blott
liten skillnad. Baljväxthalmen ätes
särskilt gärna av får. Fröhalm av
klöver och gräs har betydligt lägre
värde än hö av samma växter. —
Av stråsädesslagens halm åtgår
4—5 kg till en foderenhet.
Foder-medelstabellerna i slutet av band
IV redogöra närmare för de olika
halmslagens sammansättning och
fodervärde. — Halmen har rykte
om sig att vara näringsfattig.
Det
ta är dock ett rykte som inte är
sanningsenligt. I själva verket
innehåller halmen nämligen
avsevärda mängder näring. Dess
svaghet ligger i, att den är så svårsmält.
Under andra världskrigets starkt
utbredda användning av
fodercellulosa hade Sveriges jordbrukare
rikliga tillfällen att lära känna
cellulosans goda fodervärde.
Halmens torrsubstans består till
mycket stor del av just cellulosa men
dessutom finns där också lignin
eller vedämne. Ligninet omsluter
cellulosan och förhindrar i stor
utsträckning att denna tillgodogöres
av djuren. — Under första
världskriget utarbetades grunderna för
en metod att göra halmens
näringsinnehåll bättre tillgängligt. Under
andra världskriget har metoden
fulländats och särskilt i Norge
vunnit så stort förtroende att man lär
komma att begagna den även i
fredstid. Metoden går ut på att
halmen, skuren till hackelse, i 18—
20 timmar får ligga dränkt i 1 V2
proc, lösning av natronlut. Härvid
upplöses det mesta av ligninet.
Sedan luten tappats av och halmen
omsorgsfullt tvättats medelst
ge-nomspolning eller upprepad
dränk-ning i rent vatten kan utfodring
omedelbart ske. Av 1,8 kg vanlig
höstvetehalm kan man på detta
sätt åstadkomma 1.0 foderenhet
lutad halm, som med avseende på
sin koncentration överträffar det
bästa hö. Till 1 foderenhet lutad
halm åtgår sålunda endast 1,4 kg
torrsubstans medan för vanligt hö
motsvarande siffra ligger vid 1,7
kg. Den lutade halmen har dock ett
mycket litet äggviteinnehåll,
endast omkring 10 gr per foderenhet.
Rbg.
Halmbränning. På kreaturslösa
gårdar liksom på gårdar med små
besättningar har det blivit vanligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
