Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Villebrådsarterna - Däggdjursvilt, ej rovdjur - Hare - Kanin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakt
811
Bäverhydda.
per år förekommer sällan, i varje
fall hinner tredje kullen ej nå full
utveckling till vintern. Om första
parningen skett tidigt inträffar att
första kullen stryker med under
sträng vårvinter. Kullarna bruka
bestå av 3—5 ungar, yngre honor
ha dock färre. Haren är utsatt för
s j u k d o m a r av många slag,
särskilt lungmask, levermask,
cocci-dios, tularemi m. fl. Harpest är en
sammanfattande benämning på
flera sjukdomar. Vid uppfödning
av harar i hargård har man
möjlighet att vidtaga skyddsåtgärder,
men i jaktmarker ställer detta sig
svårt. Vid riklig tillgång på hare
uppträder sjukdomar mera allmänt
och den enda, praktiskt utförbara
åtgärden torde då vara att
kraftigt nedbringa stammen. Man bör
taga för regel att alltid
undersöka inälvorna på skjutna harar.
Vid ej för långt framskridet
sjukdomsstadium är köttet fullt
användbart och ofarligt för
människan, dock med undantag för
tularemi. Denna sjukdom igenkännes
bl. a. på att mjälten är ansvälld
och på att små gråvita fläckar
fin
nas på denna och levern. Harar
med misstänkta sjukdomar kunna
insändas till Statens
Veterinärmedicinska Anstalt, Stockholm 50,
il-godsadress Stockholm C. —
Jaktsätten för hare äro mångahanda.
Jakt med drivande hund är
tvi-velsutan det vanligaste. I övrigt
förekommer både klappjakt, jakt
på fälthare med stående hund,
gångskytte på spårsnö m. m.
Ämnet behandlas vidare nedan under
rubriken Jaktens utövande.
Kanin (Oryctolagus cuniculus),
står haren nära, men skiljes från
denna bl. a. genom mindre
kroppsstorlek och kortare ben.
Vildkaninen härleder sig hos oss såväl från
tamdjur som från inplantering.
Den håller helst till på torr
sandmark, där den gräver gångar. På
åtskilliga trakter i Skåne, Halland,
Blekinge och på Gotland har den
massförökat sig och utgör en
landsplåga både genom markens
underminering och skadegörelsen
på växter av allehanda slag. Den
åtnjuter därför ej något skydd av
jaktlagar. Den jagas mycket med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
