Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Villebrådsarterna - Fågelvilt, ej rovfåglar - Fasanen - Morkulla - Duvor - Gräsanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakt
817
för sjukdomar. I fasangårdar
kunna dock uppträda coccidios m. fl.
M o r k ull a (Scolopax rusticola)
är den största av våra
beckasin-fåglar. Den har en färgteckning
som ovanligt väl skyddar mot
upptäckt. Könen äro svåra att åtskilja.
Det uppgives att honan har en 1 cm
längre näbb än hanen. Morkullan
häckar i hela vårt land, ehuru
mera sparsamt längre norrut. Den
söker kärriga trakter med
lövinblandning i skogen. I mars—april
kommer morkullan åter till vårt
land från sin vintervistelse i södra
och mellersta Europa. Snart
därefter börjar sträcket då hanen
gör sina karakteristiska utflykter
på kvällen och även något på
morgonen, under sökande efter honan.
Under flykten låter han höra sitt
välkända knisp och knorr.
Morkullan sätter ofta två kullar, varje
på 3 å 4 kycklingar. Den första
kommer mycket tidigt, den andra i
slutet av juni eller början av juli.
Födan utgöres av insekter, maskar,
sniglar och annat vad
sumpmarken kan bjuda på. Mossar ha
mycket litet sådant liv att bjuda
på och därför håller morkullan
mest till i kärrmark. Jakten
bedri-ves dels på våren vid sträcket, dels
på hösten med hönshund (se sid.
831 och 835).
Duvor (Columba). Två arter
finnas hos oss, ringduvan (C.
palum-bus) och skogs- eller blåduvan (C.
aenas). Ringduvan är den större
och igenkännes på de två vita
fläckarna på halsen, vilka från sidan se
ut som en ring. Den förekommer
upp till Hälsingland och häckar i
mindre skogsområden och
hagmar-ker. Ringduvan sätter årligen två
kullar med 2 ungar i varje. På
hösten samlas ringduvorna i ganska
stora flockar och besöka sädesfält
och ärtåkrar. Då man snart lär
känna deras vanliga betesplatser
kan man sätta sig i förhåll, väl
dold, och få skott på dem, bäst i
dagningen och på kvällarna.
Ringduvan har ökat i tillgång och kan
numera räknas till våra vanligare
villebråd. Blåduvan förekommer
tämligen sparsamt.
Utbredningsområdet är ungefär detsamma som
ringduvans. Blåduvan är blågrå till
färgen och mindre än ringduvan.
Jaktsättet är detsamma som för
ringduvan.
Änder kallas ett stort antal
sjö-fågelsarter. Man skiljer på två
grupper, nämligen egentliga änder
och dykänder. I jaktligt hänseende
stå de egentliga änderna varandra
ganska nära, medan dykänderna
både i fråga om utseende,
förekomst och jaktsätt skiljer sig rätt
väsentligt. Till egentliga änder
räknas gräsand, bläsand, skedand,
stjärtand, snatterand samt kricka
och årta. Dykänder äro brunand,
knipa, ejder, alfågel, svärta,
sjöorre, vigg och bergand. Dessa höra
havet och skärgårdarna till, ehuru
bl. a. knipan och brunanden även
förekommer i sjöar och vattendrag.
Dykänder skiljas zoologiskt från
egentliga änder genom att de ha
en bred simflik på baktån. På
vattnet ligga de med
stjärtpennorna lågt mot vattenytan. Vid
upp-floget piska de vingarna mot
vattnet en bit innan de få tillräckligt
med luft under vingarna under det
att egentliga änder vanligen kunna
lyfta mera rätt uppåt.
Gräsanden (Anas
platyrhyn-cha) är den av de egentliga
änderna som tilldrar sig största
intresset. Den är utbredd över hela
landet, där den under häckningstiden
håller till vid vassbevuxna stränder
med rik vattenvegetation. När
52 — Nya Lantmannens bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
