Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Villebrådsarterna - Rovfåglar - Duvhök - Sparvhök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakt
829
för människan värdelösa djur, men
slår även harar och fågelvilt av
alla slag. Den är också svår på
tamfågel, som föranlett namnet
hönshök. Vid jaktvård måste den
därför hållas efter. Detta kan ske
såväl genom skytte som genom
fångst i burar. Har man funnit ett
duvhöksbo på våren kan man väl
dold invänta de gamla fåglarna och
få skott på dem. Givetvis måste då
också ungarna dödas. Även vid ett
nyss slaget byte kan man invänta
höken, som vanligen återkommer,
då han tror sig vara i fred. Det
mest effektiva sättet är dock
fångst i fällor, varvid som
lockmedel användes levande duvor. Ett
ståltrådsnät skyddar duvorna för
angrepp. Även slagnät med
orr-eller fasanbulvan kan giva gott
resultat.
Sparvhök (Accipiter nisus) är
mindre än duvhöken. Även
sparvhöken har en flykt med snabba
vingslag, omväxlande med
glidflykt. Honan är större än hanen.
Sparvhöken häckar över hela
landet, helst i skogstrakter eller i
bruten terräng. Boet bygges i
grenverket av någon tät gran, 4 å 5 meter
över marken. Sparvhöken tar
huvudsakligen småfåglar, men ofta
även viltfågelungar, och bör hållas
efter.
Bruna kärrhöken (Circus
aeruginosus) är den vanligare av
kärrhökarna. Den tillhör södra
Sverige upp till södra Värmland—
norra Uppland och håller till vid
vassrika sjöar, där den mest lever
på för människan värdelösa djur.
Likväl tar den också ungar av
änder och slår även efter rapphöns.
Den igenkännes i flykten lätt på
sin vita fläck på stjärtens
undersida. Den är fridlyst hela året.
Brun kärrhök.
Foto: Erik Rosenberg
Blå kärrhöken (Circus
cya-neus) häckar i Norrland, särskilt i
myrtrakterna i Lappland, någon
gång även i södra Sverige. Den
lever mest på smågnagare. Liksom
övriga kärrhökar är den totalt
fridlyst.
Mindre kärrhöken (Circus
pygergus) har sällsynt påträffats
i södra Sverige, Skåne, Öland m. fl.
Av vråkar äga vi trenne arter,
fjällvråk, ormvråk och bivråk.
Sällsynt förekommer också i
Norrland den ryska vråken. Övernäbben
är väl krökt, men kanten är jämn
och saknar tand eller utbuktning,
varigenom de kunna skiljas från
bl. a. hökar och falkar. Vråkarna
äro i stort sett ganska ofarliga för
jaktbart vilt, ehuru åtminstone
ormvråken helt visst tar en del
ungfågel. Den vanliga födan
utgö-res dock av ormar, smågnagare,
större insekter o. dyl. Vråkarna
tillhöra de fåglar, som äro
fridlysta under tiden mars—augusti.
De äro flyttfåglar, ehuru en del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
