Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Jaktens utövande - Jakt med drivande hund - Jakt med trädskällare - Älgjakt med hund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakt
833
går långsamt och det blir större
möjlighet att komma i pass. En
strävan går ut på att få fram
”rå-djursrena” stö vare, som endast
driva hare och räv. Haren är
mycket svårare att följa. Han skaffar
sig snart långt försprång framför
hunden och går då tillbaka i eget
spår samt gör ett avhopp för att
vilseleda. Särskilt unghararna äro
svårdrivna, de göra ofta avhopp
och trycka i snår. Å andra sidan
gör haren ej så långa bukter utan
återkommer till upptagsplatsen,
om hunden kan klara löpan. För
att ha framgång på stövarjakten
måste man väl känna sin hund.
Den ene är hård och skäller endast
då han har djuret på benen. Han
avpassar också ofta skallet efter
avståndet från djuret. Är han långt
efter blir det endast enstaka skall.
Den andra hunden är lös och ger
skall även på tappten. Mest
uppskattad är en hård hund, som
likväl på tappt ger något enstaka
skall, som ej kan förväxlas med
drev. Blir djuret skjutet bör man
invänta hunden innan man ger
signal till kamraterna. Ofta kan
det vara ett stänkdjur, som blivit
uppskrämt av drevet och man
måste därför förvissa sig om att
det är det drivna djuret, som fällts,
innan man lockar de andra jägarna
från deras pass. Man bör ej släppa
mer än en eller två hundar
samtidigt. Bli de flera springa de i
vägen för varandra och drevet går i
längden sämre. En ensam god hund
gör vanligen det bästa arbetet.
Ibland kunna dock två hundar
komplettera varandra genom att
den ene har lätt att taga upp ett
djur och den andre är säkrare att
driva. På rådjursjakt är det
förkastligt att släppa mer än en hund.
Flera hundar hetsa upp varandra,
och hårt ansatt ger sig rådjuret
gärna ut på långa färder och blir
även för hårt påfrestat. Vid
räv-och rådjursjakt är det lämpligt att
jägarna först ställes ut på
lämpliga pass innan hunden släppes.
Kommer man ej till skott innan
drevet bär iväg långt bort, kan det
som nämnts dröja timmar innan
man ånyo kommer i kontakt med
det.
Jakt med trädskällare (skällande
fågelhund) innebär att hunden med
skall markerar när villebrådet satt
sig i ett träd. Vanligen är det
tjäder, orre, järpe och ekorre, som
blir föremål för sådan jakt, men
även mård och lo. Mest använder
man spetsar, men även taxar och
terrier kunna lära sig denna jakt.
Då hunden stöter en fågel tar
denna ofta snart träd. Skallet vägleder
jägaren och drager till sig djurets
uppmärksamhet så att jägaren
lättare kan smyga sig till skott.
Ekorrjakt bedrives vanligast och
mest givande på detta sätt.
Älgjakt med hund kan bedrivas
antingen med ledhund eller med
löshund, som ställer djuret.
Ledhunden markerar när den finner
ett älgspår och följer detta. Helst
böra två jägare följas åt, varvid
den ene för hunden och den andre
går beredd att skjuta. På hundens
beteende kan man se om älgen är
i närheten. Det gäller då att gå
fram mycket tyst och försiktigt
för att komma i håll, speja på
berghällar och i snår, där älgen
brukar stanna. För att hunden
skall kunna gå tyst fram bör han
ej ha halsband utan en sele som ej
tränger. Vanligen användes
spetsar, men ofta kan man uppöva
stö-vare eller taxar till denna jakt.
Ledhunden skall vara lugn och
tyst och väl kunna följa spåret.
Ibland stannar hunden en bra bit
från älgen. Den ene jägaren får då
försiktigt gå fram och söka
kom
53 — Nya Lantmannens bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
