Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorddelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jorddelning
889
utveckling. Lantmäteridirektören
J. Faggot påvisade detta 1748.
Hans framstöt resulterade bl. a. i
en författning om storskifte 1757.
Enligt denna skulle åkern
sammanföras i två, högst fyra skiften
för varje gård. Om en delägare i
byn begärde storskifte måste de
övriga foga sig däri. Storskiftet
ledde emellertid ej till avsett
resultat. Orsak härtill var bl. a. att
föreskriften om begränsning i
antalet skiften för varje gård ej följdes,
se plansch II. En skånsk
storgodsägare, friherre Rutger Maclean,
tog sig nu före att på sitt gods
Svaneholm skifta ut fyra byar i
Skurups socken så att varje gård
kom att omfatta en enda ägofigur.
Härvid sprängdes byarna och
husen flyttades ut. Maclean mötte i
början motstånd men inom få år
hade både ägarnes inkomster och
folkmängden på godset tillvuxit i
betydande grad. Exemplet var så
lysande att det snart ledde till
flera författningar om enskifte
(för Skåne 1803, Skaraborgs län
1805, övriga riket utom Norrland
och Kopparbergs län 1807). I dessa
ingingo bestämmelser som under
vissa förutsättningar kunde tvinga
en delägare i by att mot ersättning
flytta från den gamla tomtplatsen
till annan lämplig plats.
Enskiftes-författningarna, som för övrigt
icke upphävde
storskiftesförfatt-ningarna, sköto över målet. En så
grundlig sammandragning av
ägorna som avsetts var på många
platser omöjlig. Då utfärdades 1827 en
ny stadga om laga skifte och
huvudreglerna i denna bestå än i dag.
Enligt stadgan skulle så få skiften
som möjligt läggas ut, men antalet
tillåtna skiften borde inte på
förhand fastslås, se plansch III. Det
mesta av Sveriges jord har
undergått laga skifte. På grund av
särskilda omständigheter har dock en
stor del av jorden bl. a. i
Kopparbergs län ännu ej blivit laga
skiftad. — Skiftesstadgan har numera
ersatts av lagen om delning av jord
å landet av 18 juni 1926. (För
Kopparbergs län gäller en särskild lag
av den 17 juni 1932. Till denna lag
tages ingen hänsyn här nedan.)
1926 års lag innehåller förutom
bestämmelser om laga skifte bl. a.
också regler för avstyckning.
Emellertid finnes det — eller har
funnits — tre andra former för
jorddelning, nämligen
hemmans-klyvning, ägostyckning och
jordav-söndring. Hemmansklyvning
innebar att en fastighet, som ägdes
gemensamt av flera personer, delades
mellan dessa så att var och en fick
sin del av ägorna. Detta var
mycket vanligt vid arvsskiften och har
medfört att vi ha många
brukningsdelar, som äro allt för små
för att ett bärkraftigt jordbruk
skall kunna bedrivas där i våra
dagar. Klyvningen motarbetades
tidvis av lagstiftningen. Man befarade
nämligen att böndernas
skatteför-måga skulle försämras (se
Besu-tenhet). Om klyvningen skedde
utan laga förrättning kallades
den sämjedelning. —
Ägostyckningen innebar att mantalet (se
d. o.) delades upp för en fastighet
som redan hade sina ägor
uppdelade på flera personer.
Jordav-söndring slutligen innebar att ett
mindre område avsöndrades från
en fastighet (stamfastighet). Den
senare bibehöll härvid sitt mantal
oförändrat och den avsöndrade
fastigheten blev sålunda utan
mantal. — I den nya jorddelningslagen
går både hemmansklyvning och det
som förr kallades laga skifte under
namnet laga skifte. Avstyckning
är en sammanfattning av
ägostyckning och jordavsöndring. — Laga
skifte kan antingen innebära att
redan skiftade ägor omdelas så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
