Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordloppor - Jordmask - Jordmån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
896
Jordmask — Jordmån
och bladskaft av kålväxter,
framför allt raps. Betydligt mindre är
den bronsglänsande, brunbenta
bet jordloppan, som hos oss
angriper betor och rabarber, utan att
dock i allmänhet göra svårare
skador.
God växtkraft hos jorden samt
bepudring av odlingarna hålla
jordlopporna tillbaka.
Jordloppshärjningarna äro
svårast under torra och varma
försomrar, då plantorna ha svårt att
skjuta och därför lättare duka
under för jordloppornas gnag. Ett av
de viktigaste medlen att minska
skadegörelsen är därför att hålla
jorden i högsta möjliga kultur,
framför allt genom riklig tillförsel
av naturlig gödsel. Den direkta
bekämpningen sker i allmänhet
medelst bepudring med DDT eller
arsenik eller medelst s. k.
jord-loppskärra (se Fångstkärror). Mot
rapsjordloppan känner man dock
inga effektiva
bekämpningsmeto-der. A. O.
Jordmask, populär benämning på
vissa jordflyn och knäppare (se dessa
ord).
Jordmån eller mark kallas de övre
lager av jordskorpan, som äro
tydligt påverkade av klimatiska och
biologiska processer. Dessa kallas
med ett gemensamt namn
mark-eller jordmånsbildande processer
och innefatta exempelvis vittring,
förmultning, utlakning, anrikning,
vidare ämnestransport och
omblandning genom växter och djur
m. m. Vanligen sträcker sig deras
tydliga verkan i vårt land blott
någon meter ned under markytan.
Under inverkan av olika klimat och
vegetation samt växlande
geologiskt underlag (t. ex. sura eller
basiska jordarter) utbildas olika
jordmåner eller marktyper. — De
i Norden vanligaste markerna höra
till den grupp av närbesläktade,
naturliga jordmåner, som
sammanfattas under namnet podsol eller
utlakade jordmåner. Dessa utbildas
mest typiskt på ljunghed och
under (mossrik) barrskog på
närings-fattiga jordar. På dessa marker
samlas förnan (de döda
växtrester-na, barr, blad, kvistar osv.) som
ett skikt på markytan och kallas
då fallförna eller lösförna. Förnan
undergår förmultning under
medverkan av mikroorganismer och
svampar samt omvandlas
därigenom så småningom till ett filtartat
lager, som kallas förmultningsskikt
eller filtförna. Genom fortsatt
förmultning och humifiering
sönderdelas detta lager ytterligare och
efter flera år har det omvandlats
till ett mörkbrunt, strukturlöst,
dyigt s. k. humusämnesskikt. På
grund av materialets ursprungliga
basfattigdom och genom senare
utlakning är det surt och
näringsfat-tigt; varken växtrötter eller
maskar trivas där. Under årens lopp
faller ny förna på markytan och
bildar ett nytt förmultningsskikt
över det humifierade lagret. Under
sönderdelningsprocessen bildas av
förnamaterialet bl. a. kolsyra och
lättlösliga organiska syror, som till
stor del föras bort genom
utlakning. Substansen smälter därför
kraftigt samman och när det dyiga
slutstadiet uppnåtts, återstår blott
en ringa del av ursprungsmassan.
Men dessa återstående
humusämnen äro mycket stabila mot
fortsatt sönderdelning. Med åren
tillväxer därför i regel det
humifierade lagret i tjocklek. Hela denna
torvliknande humusbildning på
fastmarksjordar kallas vanligen
råhumus, men även benämningarna
hedtorv eller mår användas. Det
nederbördsvatten, som tränger ned
genom detta torvtäcke, upptager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
