Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mina - Mindre vattenödla - Mineral - Mineralfoderblandningar - Mineralfodermedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1228
Mindre vattenödla — Mineralfodermedel
rare eller sägas vara minerande
och finnas blott bland skalbaggar,
fjärilar, tvåvingar och steklar. O. A.
Mindre vattenödla, se Kräl- och
grod-djur.
Mineral, sådana i naturen i fri form
förekommande grundämnen eller
föreningar mellan grundämnen,
vilka uppbygga den fasta
jordskorpan. Vanligen kännetecknas ett
mineral av egenskaperna hårdhet,
kristallform och kemisk
sammansättning. Exempel på mineral,
vilka bestå av grundämnen, äro:
diamant och grafit, vilka bestå av
rent kol; svavel samt åtskilliga
metaller såsom koppar, guld och
platina. Oxider äro t. ex. bergkristall
och kvarts, vilka utgöras av
kisel-syra, samt järnmalmerna hämatit
(blodstensmalm, järnglans) och
magnetit (svartmalm), vilka äro
järnoxider. Många mineral av
teknisk betydelse äro sulfider; t. ex.
kopparkis, blyglans och zinkblende;
karbonater, t. ex. marmor och
kalksten, eller sulfater; t. ex. gips
eller kalciumsulfat. — Bergarterna
uppbyggas i stor utsträckning av
silikatmineral jämte kiselsyra.
Särskilt silikaterna fältspat och
glim-mer äro jämte kvarts
huvudmineralen i de vanligaste bergarterna.
— Man räknar även vatten, is,
stenkol, naturasfalt och bergolja
liksom ännu yngre fossil som
mineral. Beträffande enskilda mineral
se under respektive ord. F.
Mineralfoderblandningar med olika
namn saluföras i rätt stort antal.
De äro i regel dyrare än vad deras
innehåll berättigar till. Ägare till
större djurbesättningar vinna i
regel på att själva blanda sitt
mineralfoder av foderkalk,
kalciumfosfat och koksalt. Skola färdiga
blandningar inköpas, bör man
alltid begära uppgift om
sammansättningen, främst halten av
kalcium och fosfor. S. N-t.
Mineralfodermedel användas
huvudsakligen för att avhjälpa brister
hos utfodringen i fråga om koksalt
(natrium och klor), kalk (kalcium)
och fosfor. Bland
mineralfodermedel som innehålla kalk, fosfor
eller bägge dessa har man att
räkna med följande. Enbart kalk:
slammad krita och malen kalksten.
Bägge dessa bestå av kolsyrad kalk
(kalciumkarbonat) och ha för
djuren praktiskt taget samma värde.
Malen kalksten, som också brukar
kallas foderkalk, är billigare i
inköp. Den innehåller 38 gram ren
kalcium (Ca) per 100 gram. För
den slammade kritan är
motsvarande siffra 37 gram. Kalk och
fosfor: dikalciumfosfat och
foderbenmjöl. Bägge dessa utgöra former
av kalciumfosfat. Dikalciumfosfat,
eller foderfosfat som det också
kallas, erhålles som biprodukt då
lim framställes ur ben och då
fosfatet utlöses med saltsyra. Det
innehåller då 23 gram kalcium
samt 18 gram fosfor (P) per 100
gram. Foderbenmjöl framställes
också i samband med
limberedning. Härvid utlöses fettet i benen
med bensin medan limmet dragés
ut med hjälp av ånga.
Foderbenmjölet innehåller 29 gram Ca och
13 gram P per 100 gram. Enbart
fosfor: mononatriumfosfat och
di-natriumfosfat. Dessa bägge
fosfater innehålla förutom fosfor även
natrium men vid deras användning
beaktas endast fosforinnehållet.
Någon skillnad ifråga om fosfatets
löslighet finnes ej mellan de bägge
fodermedlen. Man bör därför välja
den typ där fosforn köpes billigast.
Per 100 gram innehåller
mononat-riumfosfatet 26 gram P.
Motsvarande för dinatriumfosfat är 9
gram. I vissa fall kunna djuren
behöva tillskott av järn (smågrisar)
eller jod (jodfattiga trakter). För
dessa ändamål användes järnvitriol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
