Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nötkreatursraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1342
N ötkreatursraser
mest betydelsefulla. Rasen kan
sägas leda sitt ursprung lika
mycket från den tyska Nordsjö-kusten
som från den holländska provinsen
Friesland. Rasen är av utpräglad
mjölktyp med fin, mjuk, glest hårig
hud. Huvudet är fint, halsen lång
och fin. Hornen äro böjda framåt,
inåt och nedåt. Kroppsbyggnaden
är öppen, bröstkorgen tämligen
platt men med ganska gott djup.
Ryggen är lång och en smula
mus-kelfattig. Korset är långt och brett,
låren tämligen muskelfattiga.
Juvret är stort och mjölkavkastningen
riklig. Den kan utan svårighet
stiga till 5.000 kg. Fetthalten är
däremot ganska låg. En fullvuxen ko
väger ofta 700 kg. Rasen har i stor
utsträckning exporterats till
England och U. S. A. m. fl. länder. Även
för södra Sverige är den av
utomordentligt stor betydelse. —
Gro-ninger-rasen från provinsen
Gro-ningen är en mellanform mellan
göd- och mjölktypen. Djuren ha
djup, bred och muskulös kropp. En
fullvuxen ko väger 600—650 kg.
Färgen är svart med vitt på
huvudet, bröstets undersida, buken och
benen. Goda besättningar lämna
4.000 kg mjölk med 3,3—3,5 %
fett. — De tyska raserna
bruka indelas i låglands- och
hög-Jandsraser. Det finnes flera
svartbrokiga låglandsraser som i hög
grad likna varandra. Dit hör bl. a.
den ostfriesiska och den
ostpreussiska låglandsboskapen. De
överensstämma nära med den
holländska svartbrokiga låglandsboskapen.
— Flera rödbrokiga låglandsraser
finnas också i Tyskland. Till
hög-landsraserna hör Simmentalerrasen
som är gemensam för södra
Tyskland, Österrike, Ungern, Schweiz
och norra Italien. Rasen förenar
i sig göd-, mjölk- och arbetstypen.
Färgen är gulbrokig med vitt
hu
vud och vita ben. Djuren äro stora
och grovt byggda. En ko väger 650
—850 kg. Mjölkmängden är ganska
god med 3,75—4,00 % fett. — En
schweizisk ras är
Algauer-rasen, som tidigare även funnits i
Sverige. — Av danska raser
är Röd dansk ras och Jutsk ras de
viktigaste. Den förra är en
utpräglad mjölkras. Korna väga omkring
500 kg. Avkastningen kan
uppskattas till 4.000 kg 4-procentig mjölk.
Färgen är helröd. Den jutska rasen
är svartbrokig men något mindre
och grövre än den vanliga
svartbrokiga låglandsboskapen. Korna
väga ungefär 500 kg. I bättre
besättningar kommer man upp i en
mjölkmängd på 4.000 kg med 3,8—
4,0 % fett. — I Finland hålles
dels Ayrshire-rasen, dels lantraser.
Av de senare påminner den
Väst-finska rasen om våra rödkullor,
den Nordfinska rasen om våra
fjällkor. Den Ostfinska rasen är
brun med vit rygg och oftast vita
ben. — Även i N o r g e är det
lantraser som spela den största rollen.
Vestlandsrasen och den Röda
kulliga östlandsrasen likna våra
rödkullor. Dölerasen är mörkröd eller
svart med ljusare rygg. Rasen är
behornad. Korna väga omkring 375
kg. — I Sverige finnas numera
endast tre erkända raser. Svensk
låglandsras härstammar från
trakterna vid den holländska och tyska
nordsjökusten. Till det yttre liknar
den i huvudsak den holländska
svartbrokiga låglandsrasen men
överträffar denna i fetthalt.
Avkastningen är omkring 5.000 kg
mjölk med 3,5 % fett. Djur av
rasen infördes till Sverige redan på
1700-talet. Först på 1860- och
1870-talen fick dock införseln större
omfattning. Numera importeras
endast ett och annat djur.
Låglands-djuren ha stora anspråk på sitt fo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
