Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Organogena jordarter - Organtvång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1376
Organtvång
gyttja. Förr räknades som
planktongyttja även en finkornig,
vanligen grön gyttja, som visserligen
innehåller rikligt av plankton men
som till väsentlig del består av
fin-sönderdelade rester av högre
växter. Denna gyttja är sålunda en
form av detritusgyttja (se nedan)
och benämnes numera
findetritus-gyttja. Det är vanligen någon av
dessa nu nämnda gyttjor, som
täcker botten av tappade sjöar. Som
de ha en hög askhalt, vanligen
tillfredsställande kalkhalt och
normalhög volymvikt, bli de, rätt
behandlade, goda odlingsjordar. En form
av planktongyttja, som till stor del
består av trådformiga alger, och
som vid torkning skivar upp sig i
om papper påminnande blad,
kallas pappersgyttja, en jordart som
på grund av sin egenartade
struktur kan vålla ganska stora
svårigheter både för jordens dränering
och brukning. Lergyttja bildas på
samma sätt som planktongyttja
och detritusgyttja, men den
innehåller dessutom en stor mängd
ler-substans. Denna inblandning ger
den en hög volymvikt och gör att
den krymper mindre vid torkning;
vanligen har den en
tillfredsställande halt av kali och fosforsyra.
Då kalkhalten ofta är god och
kvävehalten mestadels
tillfredsställande, är den en mycket god
odlings-jord. Detritusgyttja bildas på
relativt grunt vatten och innehåller
stora mängder, mer eller mindre
fint sönderdelat avfall (detritus),
såväl av den högre
vattenvegetationen i strandbältet (nate,
näckrosor m. m.) som av vegetationen på
stränderna. Är materialet
jämnkor-nigt och fint sönderdelat benämnes
gyttjan findetritusgyttja,
innehåller den ännu grövre växtrester
kallas den grovdetritusgyttja.
Findetritusgyttja bildas i djupare,
grov
detritusgyttja i grundare vatten;
det är därför normalt att
findetri-tusgyttjan överlagras av
grovdetritusgyttja. Stundom utgör
bladavfallet från strandsnåren en mycket
betydande del och gyttjan kallas då
strandgyttja eller lövgyttja.
Grov-detritusgyttjan är ofta något
kornig och till färgen brun eller
brungrön. Askhalten är ofta låg,
kalkhalten växlande, kvävehalten
normalhög och volymvikten normal.
Genom lämpliga åtgärder blir den
en god odlingsjord. Kalkgyttja kan
närmast betraktas som en mycket
kalkrik variant av detritusgyttjan
eller planktongyttjan. Den är
vanlig i våra kalkområden, t. ex.
Gotland. Vid lämplig behandling en
god odlingsjord med
tillfredsställande kvävehalt och hög volymvikt.
I samband med kalkgyttjan
näm-nes bleket, en med eller utan
förmedling av organismer uppkommen
utfällning av kalk i form av
kal-ciumkarbonat, dvs. samma ämne
som bildar kalksten och krita. I
vatten är detta ämne lösligt
endast vid överskott av kolsyra.
Bortgår kolsyran ur vattnet utfaller
kalciumkarbonatet som ett fint,
vitt pulver. Bleket är i regel icke
odlingsvärt. Sjödy bildas i sjöar
med näringsfattigt vatten. Utom
rester av planktonorganismer
innehåller den en stor mängd kemiskt
utfälld dysubstans. Färgen är
vanligen brun eller svartbrun. Sjödy
står från praktisk synpunkt
närmast detritusgyttjan men har i
regel ett mindre odlingsvärde än
denna. Gyttjorna innehålla ofta
svavelsyra, varigenom deras
odlingsvärde nedsättes. Detta fel kan dock
i regel avhjälpas genom kalkning.
Samtliga torvjordarter tillhöra
dessutom denna jordgrupp.
Angående dessa, se under Torv. A. B.
Organtvång, se Köttkontroll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
