Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svampar - Svampig ost - Svamprot - Svanhals - Svahhalskorn - Svankrygg - Svansfäste - Svarta bastborrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svampig ost — Svarta bastborrar
1675
das inuti säck- eller slangliknande
organ, osynliga för obeväpnat öga.
Dessa s. k. asci mynna på
svampens yta och utslunga vid
mognaden sina sporer i luften.
Säcksvamparna uppvisa ett överväldigande
stort antal arter, som vanligen äro
små och oansenliga men i sina
verkningar nog så ödesdigra, då de
ofta uppträda som förödande
parasiter på våra odlade växter. Men
också matsvampar finnas bland
dem, främst murklor och tryfflar.
Särskilt vårmurklorna äro
eftersökta och högt betalade
torgsvampar. — Murklor (helvellacéer)
bilda en rätt väl avgränsad familj.
Arterna äro i regel liksom
hattsvamparna uppbyggda av en hatt
och en fot (eller ett skaft).
Hattens yta är skulpterad i stora
vå-giga veck eller försedd med åsar
mellan mer eller mindre djupa
gropar. Man skiljer å ena sidan
mellan stenmurklor (Gyromitra; Pl.
II 19) och toppmurklor (Morchella
m. fl.), samtliga vårsvampar utom
G. infula, kallad ”biskopsmössan”,
som är en höstsvamp; å andra
sidan hatt- eller höstmurklor
(Hel-vella m. fl.), vilka senare har
mindre praktiskt intresse. Av
stenmurklor finnas en eller flera arter som
innehålla ett gift (helvellasyra)
och därför måste urlakas i kallt
vatten, förvällas eller grundligt
lufttorkas, innan de utan risk
kunna anrättas. Toppmurklor och
höstmurklor äro giftfria, de förra i
regel mycket läckra. — Tryfflar
(tuberacéer). Man bör skilja väl
mellan dessa äkta tryfflar och de
till buksvamparna hörande
falsktryfflarna av olika slag. De förra
äro säkerligen mycket sällsynta i
Sverige; de ha en påfallande stark
och aromatisk lukt och äro mycket
svåra att hitta, då de under hela
sin utveckling växa under jorden
som typiska hypogéer; dessutom
äro de mykorrhizasvampar. Den
äkta perigordtryffeln (Tuber
me-lanosporum) finns visserligen inte
i vårt land, men vi ha ett par
läckra arter i den vita tryffeln
(Coiromyces venosus), efter sin
mest kända växtplats i
Södermanland kallad ”stjärnhovstryffel”,
och en annan här och var i
Mellansverige iakttagen art, Hydnotria
Tulasnei, som till utseendet kan
vara förvillande lik en potatisknöl,
infekterad av kräfta. E. I.
Svampig ost, se Ostfel.
Svamprot, se Mykorrhiza.
Svanhals, exteriör benämning på
djurhals med konvex överkontur och
konkav underkontur. Motsatsen
benämnes hjorthals (se även Hästens
exteriör). Dhl.
Svanhalskorn, se Korn.
Svankrygg, höggradigt sänkt rygg,
se Hästens exteriör.
Svansfäste, övergången mellan kors
och svans. Svansroten bör vara
smal och de första svanskotorna
utgå i samma riktning som korsets
övre kontur, varefter svansen
böjer av lodrätt nedåt. Svansfästet
kan vara högt eller lågt, grovt
eller fint. Intryckt säges svansfästet
vara, om redan de första
svanskotorna böja av från korsbenet, så
att svansen kommer att ligga
mellan sittbensknölarna (se även
Hästens exteriör och Nötkreaturens
exteriör). Dhl.
Svarta bastborrar, dessa medelstora
(4—5 mm) helsvarta, smala
barkborrar, som äro mycket vanliga i
hela landet, angripa plantor av tall
och gran vid halsroten och även
under jorden. Skalbaggarna gnaga
djupa, oregelbundna gångar i
barken av plantor, vilka vanligen
torka till följd av dessa angrepp.
Utvecklingen försiggår i stubbar,
stubbrötter eller liggande stammar.
Gångsystemet består av en
längs-gående modergång och ett större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
