Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utbytesförmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utbytesförmåga 1813
ningsförmåga, vilket är av vikt
för växternas
näringsförhållanden. Vid rötternas andning och
genom markandningen (se d. o.)
bildas kolsyra och därmed
vätejoner, vilka redan i ringa
koncentrationer från markkolloiderna
kunna förtränga och lösgöra de
metalljoner, t. ex. av kalcium,
kalium och magnesium, som grödan
behöver. En följd härav blir
emellertid också, att jorden så
småningom blir surare och utarmad på
baser, varför den emellanåt behöver
kalkas, så vida den ej i sig själv
är mycket kalkrik. Den tillförda
kalkbasen bindes härvid av
kolloi-derna, under det att vätejonerna
utbytas och oskadliggöras genom
neutralisering. Man säger därför,
att jorden har basbindande
förmåga. — Jordens mineralpartiklar
hålla ofta stora mängder av vissa
växtnäringsämnen fast förankrade
i sitt inre (i kristallgittret).
Sålunda bundna ämnen kunna blott
genom den långsamt skeende
förvitt-ringen lösgöras och komma
växterna till godo. De utbytbara baserna
däremot äro lätt tillgängliga för
växtrötterna. När man genom
ia-boratorieundersökning vill utröna
jordens halt av exempelvis
lättlös-ligt kalium, bestämmer man
därför vanligen just den utbytbara
mängden. — Jordar med hög
kol-loidhalt, alltså mull- och lerjordar,
ha hög utbyteskapacitet. I sådana
jordar bindas därför tillförda
göd-selsalter effektivt och skyddas
därigenom ganska väl mot utlakning
(se d. o.). — Kolloidernas
basbindande förmåga beror därpå att de
hava sura atomgrupper i
partikelytan. I humus och äggvita finnas
organiska syragrupper av olika
slag, i lerkolloider huvudsakligen
kiselsyragrupper. Kolloider kunna
emellertid samtidigt innehålla
även basiska grupper, t. ex.
(kvävehaltiga) aminogrupper hos
äggvitan samt aluminium- och
järn-hydratgrupper hos leret. Genom
dessa får kolloiden förmåga att
utbyta och binda även syrajoner. I
vissa jordar (t. ex. rödjord och
rödsand, se Jordmåner) kan denna
syrabindande förmåga vara
besvärande stor, varigenom med gödseln
tillförd fosforsyra starkt
fastläg-ges. I sådana fall bör man gödsla
med grovkornade salter, som lokalt
övermätta de angränsande
kolloi-derna, varefter den överskjutande
delen av fosforsyran blir lättare
tillgänglig för grödan. — I jorden
finnes stundom en ringa mängd av
vissa slags mineral s. k. zeoliter,
vilka utmärkas av en särskilt stor
utbyteskapacitet. Dessa mineral
äro liksom genomsatta av fina
kanaler, vilka skapa en stor inre yta,
där ombytesreaktioner kunna äga
rum (se Markkolloider). Då vissa
ombytesreaktioner med fördel
kunna nyttiggöras även inom
industri och teknik, framställer man
numera fabriksmässigt vissa
konstgjorda, zeolitliknande
ombytare-massor, s. k. permutiter eller
jon-bytare av olika slag, dels
mine-raliska, dels och framförallt
organiska. Deras viktigaste
användning är för avhärdning av kalkrikt
vatten, vilket är otjänligt för
många ändamål. Vattnet får
filtrera genom permutiten, som binder
kalciumjonerna och avlämnar
andra lämpligare joner i stället,
vanligen natriumjoner. När
filtrermas-san så småningom blir kalkmättad
och overksam kan den regenereras
medelst genomtvättning med en
stark vattenlösning av
natriumsalt, t. ex. koksalt. Då förtränges
kalcium och natrium inbytes,
varefter permutiten ånyo är
användbar för fortsatt bruk. Metoden är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
