Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vitaxkvalster - Vitbakterios - Vitbeta - Vitblodsjuka - Vitbok - Vitbränna - Vit diarré hos kyckling - Vitgröe - Vitklöver - Vitkål - Vit lantkanin - Vitmelot - Vitmetall - Vitmosskärr - Vitmossor - Vitmoss-starrtorv - Vitmosstorv - Vitmålla - Vitpytta - Vitriololja - Vitrost
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vitbakterios — Vitrost
1861
kämpningsmetoden är att bränna
de angripna plantorna. O. A.
Vitbakterios kallas en av vissa
bakterier förorsakad sjukdom som
angriper rotfrukter och andra
saftiga växtdelar under växttiden
eller lagringen. De angripna delarna
förvandlas till en grötlik, ljus,
stinkande massa, till en tid
sammanhållen av ett oskadat hölje.
Sjukdomen bekämpas som
brunbakte-rios (se d. o.). Th. Lfs.
Vitbeta, se Beta.
Vitblodsjuka, se Hönssjukdomar.
Vitbok, se Avenbok.
Vitbränna, se Blomsterodling,
Perenna blomsterväxter.
Vit diarré hos kyckling eller
höns-tyfus, se Hönssjukdomar.
Vitgröe, se Gröe.
Vitklöver, se Klöver och
Betesvallarnas växtbestånd under Betesskötsel.
Vitkål, se Köksväxtodling.
Vit lantkanin, se Kaninraser.
Vitmelot, se Sötväppling.
Vitmetall, lagermetall, användes först
av amerikanen Babbit och kallas
därför ofta Babbits metall.
Metallen består av tenn, bly och
anti-mon. För lager, på vilka stora
anspråk ställas, användes
huvudsakligen tenn medan till billigare
lager största mängden utgöres av
bly. För att öka hårdheten
tillsättes ofta koppar. — Om av någon
anledning varmgång skulle uppstå
i lagret, smälter vid användning av
lagermetall denna först och lagrets
dyrbarare delar sparas. H. G.
Vitmosskärr, se Kärr.
Vitmossor eller torvmossor kallas de
till släktet Sphagnum hörande
bladmossorna (se Mossor). Till
färgen äro vitmossorna i fuktigt
tillstånd blekgröna, gulbruna eller
röda; som torra bli de nästan vita.
Från övriga bladmossor skilja sig
vitmossorna i flera hänseenden och
särskilt i fråga om den inre
byggnaden. Bladen bestå av två slags
celler, dels smala, till ett nätverk
förenade celler, som äro levande
och innehålla klorofyll, dels i
maskorna mellan de förra liggande,
större celler utan levande innehåll
och försedda med
förstärkningslis-ter och utåt öppna porer. De
sistnämnda cellerna liksom också
vissa celler och vävnadspartier i
vitmossornas stammar och grenar
förmå att suga upp stora mängder
vatten och vid torka kvarhålla
detta till en tid. Alla vitmossor
föredra näringsfattig mark med lågt
reaktionstal (pH). Rikast företrätt
är vitmossläktet i de
kalltempere-rade trakterna men vitmossor
påträffas för övrigt över hela världen
utom i polartrakterna och
ökenområdena. I vårt land förekomma ett
tjugotal arter. Man finner dem i
kärr och mossar och på fuktig
skogsmark som täta,
vattengenom-dränkta mattor eller tuvor.
Särskilt betydelsefulla äro de i
högmossarna förekommande
vitmossorna, vilka ge upphov till den
ekonomiskt viktiga vitmosstorven.
Ren, torkad vitmossa hade under
världskriget 1914—1918 stor
användning som ersättning för
bomull i förbandsmaterial. D. L.
Vitmoss-starrtorv, se Torv.
Vitmosstorv, se Torv.
Vitmålla eller vitmåll, se Målla.
Vitpytta är ett annat namn på
nys-ört (se d. o.).
Vitriololja, se Svavelsyra.
Vitrost kallas en med bladmögel (se
d. o.) närbesläktad parasitsvamp,
som angriper kålrot, rova, kål,
rädisa, pepparrot m. fl. korsväxter
och förorsakar krökta, liksom med
krita överdragna ansvällningar på
stjälkar, blad och fruktskidor. Vid
angrepp i blomställningen minskas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
