Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åkerbinda - Åkerbär - Åkerböna - Åkerfräken - Åkergröda - Åkergyllen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1906
Åkerbär — Åkergyllen
blommiga knippen. De knöliga,
svarta frukterna lära förr ha
använts på samma sätt som bovete.
Åkerbindan förekommer över hela
landet som ett ofta besvärligt
ogräs. D. L.
Åkerbär, se Bär.
Åkerböna (Vicia faba) är en ettårig
baljväxt. Den har en upprätt,
ogrenad eller föga grenad stjälk.
Bladen äro 2—3-pariga utan uddblad
och klänge. Blommorna sitta i
bladvecken och äro vita till färgen
med en svart fläck på varje vinge.
Baljorna äro långa och tjocka, först
mjuka och sedan läderartade.
Efter frönas utseende brukar man
skilja mellan två typer av
åkerbönor, nämligen bondböna (Vicia
faba major) och hästböna (Vicia
faba minor). Bondbönorna har
stora, platta och oftast vitaktiga
frön; hästbönan har
avlånga—rundade, relativt små frön, som till
färgen äro gråbruna—svarta.
Åkerbönan härstammar från Asien
och norra Afrika. Bäst trivs den på
relativt styva jordar och i fuktigt
klimat. Den kräver också en lång
vegetationsperiod för att mogna. I
vårt land kan den därför komma
ifråga för odling endast i södra och
mellersta Sverige. I Bohuslän har
den fått särskilt god spridning,
kanske beroende därpå att
nederbörden under våren och
försommaren är riklig i detta landskap.
Några förädlade sorter av
åkerbönan synas ej förekomma i vårt
land. Det som odlas i Bohuslän är
lokalstammar av Bohusbönan. De
äro emellertid ganska likformiga
men kunna dock skiljas från
varandra genom olikheter i tidighet,
stjälklängd och fröstorlek.
Odlingen sker i regel på mullhaltiga—
mullrika, lätta till styva leror. I
växtföljden kan åkerbönan följa
efter vall eller stråsäd. Stallgödsel
kan tillföras. Särskilt lämpligt är
detta, då åkerbönan följer efter en
stråsädesgröda. Superfosfat kan
ges med 200 kg/ha, kali med 100
kg/ha och kväve endast
undantagsvis. Jordbearbetningen, som föregår
bönodlingen, bör vara ganska djup.
Plöjning hösten före sådden är
önskvärd. Vårbearbetningen bör
vara djup, bönorna bör sås på ett
djup av 8—10 cm. Vanligt
radavstånd, dvs. 11—15 cm, är lämpligt,
men dubbelt kan också användas.
Utsädesmängden varierar starkt,
beroende på utsädets storlek. I
regel torde den ligga mellan 300 och
350 kg/ha. På grund av sitt krav på
lång vegetationsperiod bör
åkerbönorna sås tidigt. De nyuppkomna
plantorna äro inte heller särskilt
känsliga för nattfroster, och
därför kan tidig sådd komma ifråga.
Skörden företages i slutet av
augusti och bönorna anses mogna,
när baljorna börjat svartna eller
när fröfästet mörkfärgats. De få
eftermogna vid torkningen.
Bönorna torkas på höga träställningar,
s. k. bönkyrkor eller bönkrakar och
läggas lösa på dessa ställningar.
För torkningen åtgår minst 3
veckor. Avkastningen av åkerbönorna
uppgår till 20—25 dt/ha kärna.
Kärnorna kännetecknas av en hög
halt av smältbart protein. De
användas också i stor utsträckning
till utfodring av mjölkkor. Även
bönhalsen lämpar sig för utfodring
av nötkreatur. Ew. Å.
Åkerfräken, se Fräkensläktet.
Äkergröda, se Kräl- och groddjur.
Åkergyllen (Erysimum
cheiranthoi-des) av de korsblomstriga
växternas familj (Cruciferæ) är en
ettårig, 2—4 dm hög ört med tätt
sittande, lansettlika blad, små, gula
blommor i kvastlik samling och
utstående, fyrkantiga skidor, som
innehålla 30—40 gulbruna frön.
Åkergyllen är ett av våra
vanligare ogräs och påträffas över hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
