Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ängsstinkflyn - Ängsstritar - Ängssvingel - Ängssyra - Ängsullsläktet - Ängsvial - Ängsvädd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ängsstritar — Ängsvädd
1919
Vanliga ängsstinkflyet
(cirka 5 ggr förstorad).
och blott 4 mm långt. De båda
förstnämnda, som förekomma i
hela landet, angripa huvudsakligen
örtartade växter av alla slag; den
sistnämnda, som förekommer
nordligast i mellersta Svealand,
angriper endast flockblomstriga växter,
såsom palsternackor, morot m. fl.
De skador dessa arter göra äro av
samma art och utseende som
träd-gårdsstinkflyets. Lönande
bekämp-ningsmetoder känner man ej. Hit
hör även axsugaren, som är
långsträckt, nästan centimeterlång,
blekgrön, med mörka teckningar.
Den förekommer i hela landet på
fodergräs och sädesslag, vilka
genom dess sugningar få vitfläckiga
blad och försvagade, ofta vita ax.
Äggen instickas i stråna, där de
övervintra. På fleråriga vallar
till-rådes tidig slåtter för att förhindra
ett nytt angrepp nästa år. O. A.
Ängsstritar, små stritar av ungefär
samma storlek som dvärgstritarna
men med klumpigare kropp och
genomskinliga vingar. Glasvingade
ängsstriten lever huvudsakligen på
ängsgräs, men har vid flera
tillfällen, särskilt i södra Norrland, gjort
avsevärda skador av samma slag
som dvärgstritarnas (se d. o.).
O. A.
Ängssvingel, se Svingel.
Ängssyra, se Syra.
Ängsullsläktet (Eriophorum) tillhör
halvgräsens familj (Cyperaceæ)
och omfattar fleråriga örter med
blommorna samlade i ett eller flera
ax. Från dessa utväxa efter
blomningen långa, mjuka hår, som bilda
en tott av vit eller rostfärgad
”ull”. Släktet är i Sverige företrätt
av 8 arter, av vilka i synnerhet
följande två äro vanliga. Ängsull
(E. polystachyum) har glest
tuva-de, upp till halvmeterhöga strån av
rännformiga, kölade blad. I stråets
topp hänga ett växlande antal
gråaktiga ax på ett par cm långa
skaft. Ängsullen är allmän i
skogskärr och på kärrängar över hela
landet. Tuvull, även kallad tuvdun
eller hadd (E. vaginatum) bildar
höga, fasta tuvor och
kännetecknas av stråbladens uppblåsta
sli-dor, av vilka den översta saknar
skiva, de långa, smala
rosettbladen och det ensamma, toppställda
axet. Tuvullen påträffas på myrar
över hela landet. Liksom ängsullen
är den ofta beståndsbildande och
sätter med sina vita ulltofsar en
egenartad prägel på landskapet.
Ullen insamlas ibland till stoppning
av kuddar och man har också,
fastän med ringa framgång,
försökt den som spånadsmaterial. I
naturens hushållning ha
ängsullsläktets arter betydelse som
torv-bildare. D. L.
Ängsvial, se Vial.
Ängsvädd, knappvädd (Succisa
pra-tensis, även Scabiosa succisa) av
kardtistelväxternas familj
(Dispa-caceæ) är en flerårig, omkring
halvmeterhög ört med kort
jordstam, lansettlika, motsatta blad
och blåvioletta blommor i starkt
välvda, knappformade korgar. Den
är hos oss allmän på fuktig
ängsmark upp till Jämtland och
Väster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
