Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTE KAPITLET.
109
— Ja visst. Så vaknar en ängslig tanke.
— Töre, vi måste genast föra bort honom, gå
till Smitts, entreprenörn här på hörnet är för fin
och dyr.
— Ja ja, sök att vara lugn.
Han tar ur lådan fram en ren näsduk och torkar
bort tårarna, vänder sig mot fönstret och ser tigande ut.
När det lilla liket strax därpå hastigt bäres genom
rummet ligger Louise och ser efter det med en lugn,
drömmande blick.
Fru Donnovan var gammal och uttröttad på yrket,
och denna lättskötta plats hade satt henne i lysande
humör. Hon släpade sina nötta filtskor omkring och
pladdrade som en papegoja, och när de besvärliga
sysslorna undanstökats slog hon sig ned, skinande av
styvstärkt renlighet, i rummets bekvämaste stol och
började i enformig sjukrumston historien om sina
lidanden. Hon kände sig för med hastiga, förstulna
blickar och målade sedan djärvt och drastiskt,
spärrande ut sina långa, blankpolerade fingrar, som
förtrollade Louise. Hon kände det som om hon själv
tillfogats alla dessa orättvisor. Men gummans små
grå ögon lyste torra.
Ibland kunde gamla Mary komma nedifrån köket,
laddad med hämndlystna beklaganden, som forsade
ut i en jämn, klanglös ton av ingrott missnöje; den
hade något djävulskt vid sig denna spetsiga
hänsynslöshet, blodet steg Louise åt huvudet, och hon såg
på sin bödel med ångest i ögonen. Tillvaron var
ännu en hög, skär melodi med ett och annat ackord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
