Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen: Påfviska Tiden - Påfviska Tidehvarfvet efter Digerdöden - V. Om krig i detta tidehvarf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTER DIGERDÖDEN. 175
män för sig sjelfva, då hofmännen rådde dem, att antingen
gifva sig och hylla marsken eller ock skulle de dö”). De
trotsade ock hofmännen att komma sig nära, men vid ett enda
anfall var bestäldt med hjeltarne. Som man ej kunde rida
genom bråten, som var förehuggen, steg marskens folk af hästarne,
gingo lill fots igenom och strax nedgjorde vid 120 bönder.
De andra intogo skogen, lemnande i sticket allt hvad de hade”).
Der syntes, hvad en oöfvad flock vill säga i fält emot exerceradt
folk. Svans män voro ej flera än lika emot bönderna, som
stupade, och bondehären var öfver 700 man.
Torsten Ingelsson, Jösse Hanisson och Thure Kjettelsson,
såsom förnämsta upphofsmännen till upproret, blefvo eftersatta
och ändtligen igenfunna samt till straff befordrade. De två
första brändes på ett bål. Sedan tog fältherren trohetsed af
värmländingarne för marskens räkning och blefvo de honom
aldrig mer otrogna, utan fattade de fast större kärlek till honom
och han till dem, så att han ock är en af de få konungar,
som haft nöje vistas i vårt land.
3. Bohusläningars ströfverier 1450.
Sedan Carl Kruutsson 1448 blifvit vald till konung i Svea,
antogo honom äfven strax derpå ständerna i Norge, af hvilket
land han satte Sig 1 verklig besittning, men med danska hofvets
stora missnöje, så att de svenska sjelfva rådde honom att
afstå Norge till Christian I, hvilket ock i godo skedde. Men
icke dess mindre kom 1450 en ströfvande flock från Viken
eller Bohuslän in i Värmland, der de foro som fiender
grufligt fram, röfvade, skinnade och plundrade folk och byar;
men förmodligen kommo de icke öfver Sefflebron och Byelfven,
utan huserade i MNormarks och en del af Näs och Gillbergs
1) Bönderna svarade ater swa:
Wij felom oss sjelfve, huru thet kan gaa,
Tören i elliest til oss fara,
I finnen wij wiliom ider ej spara. (Rimkr.)
2) Stor hugg the bönder fingo:
Slaa död the Hoffmän alla öpa
The bönder tha at skogen löpa,
The glömde qvar båd pik och skräppa
Then takkade Gud, som tha kunde släppa.
Hoffmännen fingo alla thera hästa och släder,
Och swa mycken flaatkaka mäder. (Rimkr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
