Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen: Lutherska Tiden - Lutherska Tidehvarfvet från 1622 till närvarande tid - III. Om folkets tillstånd och lefnadssätt samt landets beskaffenhet m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL NÄRVARANDE TID. 409
Den dyrhet, som på denna torgdag öfverklagas, kan väl
stundom hafva sina vissa orsaker, dem vi förbigå, men så
härrör det ock ofta at gruffolket från Nordmark och Persberg m. m.!).
+ +
Öxmarknad har bergslagen haft i staden alltifrån dess
början vid Barthelsmessotiden och 8 dagar derefter. Dit hafva
årligen blifvit drifna 100-tals oxar från Vester- och
Östergöthland, Nerike, Dahl, Bohuslän och hela bondbygden i Värmland,
isynnerhet gränshäraderna, som tillbytt sig oxjern ?). I senare
tid hafva ock hitkommit oxdrifter från Småland ?). Vid
riksdagen 1752 afslogs allmogens ansökan ait få denna marknad
till frimarknad i anseende till förekomna skäl och
omständigheter 4). Dessa omständigheter känner jag icke, om jag ej får
gissa ”).
+ &x
1) Emedan dessa hafva penninglön och föda sig sjelfva, händer ofta, att
drängens hustru får 9 å 12 daler, att bittida om onsdagsmorgon löpa till torgs
med och, som hon kan hafva hemma liggande 2, 3 barn, får hon ej vänta utan
gfver bonden för en half eller en hel skäppa säd, hvad han begär: och sedan
säger bonden: ”så och så har jag fått eller mina kamrater för i dag”, och
det blir ett gångbart pris. Mäånne det vore illa, om en lag stadgade, att dessas
husbönder skulle lemna dem varorna hemma för samma pris, som han sjelf fått
dem på torget?
2?) Oxjern kallas det jern, som bergsmännen smida på sina egna hamrar.
Bergsmännen hafva alltid haft tillstånd att härför tillbyta sig oxar och andra
ätande varor af gränsbönderpa, som deremot fått i Norge förvandla det till salt,
fisk, viktualier och penningar (fastän all annan stångjernshandel på Norge länge
varit förbjuden), hvilket blifvit stadfästadt i k. resol. på allm. besvär 1723 8
87 och resol. på städernas besvär samma år $ 23 samt åter resol. på allm.
besv. 1731 8 60 m. m.; men annan allmoge får ej handla mer af detta jern än
till husbehof eller ock föra det till någon stad (resol. på Filipstads bergslags
besv. 1729 8 2 och allm. besv. 1231 & 60), ej heller får gränsallmogen under
forevändning af sitt oxjerr drifva landköp (resol. på Filipstads ensk. besv. den
13 October 1668). Sedan flera bruk bhfvit anlagda vid gränsen, har denna
handel till stor del aftagit. Förut var vid Trettonhelgen med viktualier liksom
en slags marknad i staden, då Vestbyggarne kommo att afhemta sitt oxjern.
8) Då allt blef utätet vid gränsen under kriget 1716, 20, så att ingen
tillförsel blef till Filipstad, skref rådman v. Nackrey till faktoren Ehrenpreus
i Jönköping, att han skulle sända honom några 100 oxar från Småland, och
sedan hafva Bordsboarne lärt vägen.
4) Resol. på allm. besv. 8 47. Bergsm. Hans Nilsson i Sandviken var
då riksdagsman.
5) Emot en frimarknad vid Trettonhelgen vet jag inga skäl och
omständigheter, som skulle väga upp emot bergslagens nytta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
