- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 9. Minnen från mina informators-år ; Tant Margaretas soiréer : Genremålningar ; Småstycken /
51

(1869-74) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


«Der har jag redan varit.»

«Jaså — nå, var det inte trefligt och är inte min gumma
en engel?»

Jag kunde ej neka.

«Hor på, nu gå vi in har på hornet hos konditorn och dricka
ett glas punsch. Det är inte alla dagar man råkar en så
gammal vän.»

Det skedde, och då vi sutto ensamme i en liten
konditoribur, satte patron begge armbågarne på bordet, och, hvilande
kinderna i händerna, betraktade han mig med sina trinda ögon, som
glänste af fröjd.

«Vet magistern, jag trodde aldrig att det skulle gå så väl.
Herrn menade på, att en gammal och en ung . . . bara prat,
gode vän, bara prat! Hustru rain är, förbanna mig, ordentligen
kär i gubben sin. Hon pysslar om mig. Får jag snufva, så
genast dropgar dch fläderté; åh, hon håller af mig alldeles
förskräckligt — och det var endast mamma — Gud fröjde själen! — som
ställde till ondt och afkylde hennes kärlek.»

«Jag lyckönskar hjertligt.»

«Ja, skål för det, magister! — Herre Gud! hvem kunde tro
sådant? hon ung och jag gammal — hä — ser jag äldre ut än
då? hä?»

«Nej, patron har bibehållit sig ganska oförändrad.»

«Ja, ser magistern, det är frukten af en sann kärlek å ömse
sidor — vi lefva som ett par englar. Jag ser efter mitt, hon
efter sitt, och så om qvällarne så läser hon för mig — Guds ord
och annat! Det är så trefligt, och så ber hon hvar qväll till
Gud och slutar alltid med: ’Gud skydde min lille, snälle,
beskedlige gubbe!» Är det inte smånäpet, det der, och snällt?»

Patron var, med ett ord sagdt, den lyckligaste bland män.
Han var innerligt och fast öfvertygad om, att hans hustru älskade
honom lika mycket som han henne.

Gode gubbe, måtte du länge njuta af din inbillade lycka!
Den är så god som någon annan.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:11:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/9/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free