Denne begynnande, alldeles unge författare har redan en anmärkningsvärd fast och skicklig hand. Han kan redan ovanligt väl sitt yrke och förmår utan svårighet och med en oneklig afrundning famna sina lifsbilder. Tager man en af samlingens allra bästa noveller, om ej den bästa, »Tändsticksasken», är i den en kärlekshistoria och två människors ungdomslif fyndigt koncentrerade i en enda situation, för hvilken en yttre sak gifves som en påtaglig sinnebild. Dylikt vittnar om otvetydig läggning för novellistikens handtverk, och ibland kunna skildringarna också vara träffande med sin verklighetsskarpa teckning - exempelvis följande lilla gatumotiv: »Det hade upphört att snöa. Himlen stod hög och kall längst uppe i norr, där gatan slutade i en backe lyste ett par meter öfver marken en stjärna suddigt och blekt som en sista kvarlefva från ett föråldrat belysningssystem.» Hvilken pust af det moderna lifvet, hur mycket af själfva signaturen hos elektricitetens tidsålder finns ej i en liten jämförelse som denna.
Men oaktadt en erkännansvärd fingerfärdighet som novellist och skicklighet i att hastigt framföra en typ och en situation synes mig denne nye författare vara ovanligt litet sympatisk. Mångenstädes i hans berättelser framträder en plågsam simpelhet i uppfattningen af världen och tingen. En sådan liten historia som »En dubblett» slår ett fullkomligt rekord i den riktningen och lyckas på några få sidor visa tre personer, inbegripna i en ädel täflan om priset i fråga om hjärtats tarflighet. Och det löjligaste därvidlag är, att det kanske är i munnen på den fina och förorättade parten, som författaren omedvetet lägger de simplaste orden. .Denna fästmös erotiska brytningsbref verkar som skrifvet af en privatdetektiv. Men framför allt är det den absoluta torkan i författarens temperament, som stöter läsaren bort. Poeten lyser i dessa skisser med sin frånvaro och någon skymt af inre stämningslif, af omfamnande subjektivt lynne hittar man ej i dessa bilder intet af det osynliga fluidum, som bildar en personlighets särskilda atmosfär. Förgäfves frågar man sig, om den, som skrifvit dessa berättelser, är sangviniker eller koleriker, pessimist eller trasdyrkare, om han är kall eller varm, fågel eller fisk. Fotograf är han, men det är som bekant intet temperament, en fotograf, kunnig i sitt handtverk och begåfvad. Men är icke eller borde åtminstone icke i litteraturen äfven de begåfvade fotografernas tid vara förbi? För egen del kan jag åtminstone icke nöjas med. att en berättelse endast är »sann». Multiplikationstabellen är också sann, och adresskalendern också, men dikt? Och dessutom, finns det icke många sätt att se: poetiska, satiriska, djupsinniga, patetiska och flacka sätt att se. Författaren till »Ungkarlar» håller sig ännu så länge till den sista synpunkten. Det är möjligt, att han kan växa öfver detta, att kan, när han skakats starkare af tillvaron, kan åstadkomma intressantare saker, ty han har synbarligen begåfning för att klart och lefvande återgifva verkligheter, men annars synes mig hans erfarenheter, åtminstone såsom han själf framställer dem, sakna just det drag, som intresserar andra, väsentlighet och subjektivt temperament, hvilka äfven väl berättade historier blott blifva anekdoter, »faits aivers».
28 november 1904
