Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Skriftspråket har ändrat eller öfvergifvit gammalt språkbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nästan aldrig märka den, ty ljudskillnaden mellan
i och e i den svagare betonade stafvelsen i ett ord,
som (åtminstone i regeln) blir jämförelsevis svagt
betonadt i satssammanhanget, är så ringa, att det
måste vara skarpa öron och spänd uppmärksamhet
till att uppfatta den.
De starka verben äro ju för öfrigt blott ett
ringa fåtal af alla de verb, som språket begagnar.
Uti det stora flertalet, de s. k. »svaga», har det
varit omöjligt att söka införa någon uttalsskillnad
mellan neutrets olika användningar, ty härtill har
det lokala talspråket ej ens gifvit en sådan
skengrund som i fråga om de starka. Men
»pappersspråket» har, som vi veta, funnit på den (i mer än
en mening) dyrbara utvägen att för de flesta af de
svaga verben uppgöra en ortografisk skillnad;
hvarje svensk måste ju nu, för att kunna anses
bildad, hafva egnat några månader eller år af sitt lif
åt studiet af -t och -dt.
Det torde icke här behöfva närmare utredas, i
huru hög grad skriftspråkets äflan att skaffa en
särskild form åt »supinet» står i strid mot den
allmänna riktningen i vårt språks utveckling. Vi
hafva ju nyss (i kap. IX) sysselsatt oss med
åtskilliga företeelser, som klart ådagalägga, att de
förändringar, som ljudförbindelser och böjningsformer
undergå, i regeln åsyfta att göra språket lättare
att begagna och lära – att göra det till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
