Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
35
De undrade att solen var förbrunnen
Och sommardagen verkligen försvunnen.
16.
Förundras ej åt det! Den fromme är
I sin inspiration ej mera här,
Ser ej hur dar och år och verldar hvimla,
Hans själ har före stoftet gått till himla.
Är kärlek mindre mäktig? Nej — en gäst
Han är i samma himmel, eller fäst
Vid allt hvad om en himmel här vi veta,
Vårt andra, bättre jag, hvars väl och ve
Mer än vårt eget drabbar oss: den heta,
Den ljufva glöd, den allt förtärande,
De dubbla lågor, som i en och samma
Gemensamt mötas till en evig flamma,
Det dödsbål, som förenta hjertan två
Braminer lika stiga glada på.
Och lika litet man på tiden aktar
När man naturen, skapelsen betraktar
Med hennes öcknar, skogar, vatten, luft,
Det språk hon talar med till vårt förnuft.
Ty lefva ej planeterna i natten?
Och rör sig ingen själ i berg och vatten?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
