Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. »Det sista verlden har att gifva»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
iDet sista, verlden har att gifva.»
Bilderna och taflorna i Evas rum voro höljda med
hvita öfverdrag; man hörde der endast hviskningar och
tysta, fotsteg, och ljuset smög sig endast dämpadt in genom
fönstren, för hvilka persiennerna voro nedsläppta.
Sängen var draperad med hvitt, och i densamma under
ängeln med de sänkta vingarne låg en liten slumrande
gestalt, — slumrande för att ej mer vakna.
Ja, der låg hon, iklädd en af de enkla hvita
klädningar, hon i lifstiden alltid burit; det rosenfärgade ljuset
genom sängombängena utbredde en varm färgton öfver den
af dödskylan stelnade kroppen. De långa ögonhåren smögo
sig ned på den rena kinden; hufvudet var vändt litet åt
sidan, liksom vid naturlig sömn, ocli öfver hela ansigtets
teckning låg utbredt detta höga, himmelska uttryck, denna
blandning af hänförelse och ljuf hvila, som visade, att det
ej var en jordisk och tillfällig sömn, utan den långa
sab-batsro, som Herren gifver sina älskade.
Det gifves ingen död för dig och dina likar, Eva,
hvarken mörker eller dödens skuggor, utan endast ett sådant
skönt aftynande, som då morgonstjernan bleknar i den gyllne
daggryningen. Segern är din utan strid, kronan din utan
kamp.
Så tänkte S:t Clare, då han stod der med korslagda
armar och såg på sitt barns stoft. Dock, hvem kan säga,
hvad han tänkte? Ty allt ifrån den stund, då rösten
hördes hviska i dödsrummet: »hon är borta», hade allt för
honom insvepts i ett dystert töcken, i en tung, ängslande
dimma. Han hade hört rösterna omkring sig; han hade
hört frågor och besvarat dem; man hade frågat, när han
önskade begrafningen, och hvar hon skulle läggas, och han
hade otåligt svarat, att det var honom likgiltigt.
Adolf och Rosa hade anordnat likrummet; ehuru de
voro flyktiga, fåfänga och barnsliga, voro de dock
godhjär-tade och djupt känsliga; och under det miss Ofelia hade
öfverinseendet öfver ordningen och prydligheten i det hela,
var det de båda tjenarnes händer, som åt anordningarne
gåfvo denna milda och poetiska pregel, som beröfvade lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
