Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Fortsättning af Miss Ofelias erfarenhetsrön och åsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 369
många af oss —ja, vi förakta att bruka hela den makt, som våra bar¬
bariska lagar lägga i våra händer. Och äfven den, som går längst och
gör det sämsta bruket af sina rättigheter, begagnar sig likväl endast
inom vissa gränser af den makt, som lagen gifver honom.”
St. Clare hade sprungit upp och gick, såsom alltid när han var upp¬
rörd, med häftiga steg af och an på golfvet. Hans vackra drag, regel¬
bundna som på en grekisk bildstod, återspeglade troget hans känslors
glöd. De stora blå ögonen flammade, och orden beledsagades af lif-
liga, för talaren själf omedvetna åtbörder. Miss Ofelia, som aldrig
tillförene sett sin kusin i en sådan sinnesstämning, satt mol tyst.
“ Jag försäkrar dig,” fortfor han, plötsligt stannande framför henne,
“att fastän det tjänar till alldeles ingenting att tala eller grubbla öfver
detta ämne, det likväl gifvits stunder då jag tänkt, att om hela vårt
land ville sjunka i jordens djup och för dagens öga dölja all orättvisa
och allt elände, jag gärna skulle vilja sjunka på samma gång. Närhälst
jag varit ute på resor med våra ångbåtar och kommit att tänka på, att
hvarje rå, lågsinnad och motbjudande karl jag sett haft laglig rättighet
att blifva oinskränkt härskare öfver så många män, kvinnor och barn,
som han för sina genom stöld, spel eller bedrägeri åtkomna pängar
kunde köpa; när jag sett sådana personer vara i okvald besittning af
värnlösa barn, unga flickor och kvinnor, har jag varit färdig att för¬
banna mitt land, att förbanna hela människosläktet!”
“ Augustin, Augustin ! ” utbrast Miss Ofelia. “ Tala inte på det sät¬
tet ! Aldrig i mitt lif har jag hört något liknande, ej ens uppe i nord¬
staterna.”
“Uppe i nordstaterna!” eftersade St. Clare och anslog plötsligt en
annan ton, mera lik hans vanliga, sorglösa. “ Ba ! ni nordbor äro kall¬
blodiga; ni taga allting så lugnt. Ni kunna inte förbanna himmel och
jord såsom vi kunna, när vi riktigt komma i tagen.”
“ Kanske det; men nu är frågan den . . .” genmälte Miss Ofelia.
“ Ack ja, visst, frågan är — och en förtvifladt invecklad fråga är
det: huru råkade du väl in i detta tillstånd af svnd och elände? Välan,
jag vill svara dig med samma förträffliga ord, som du fordom brukade
inprägla hos mig om söndagarne. Jag kom in i det genom den natur¬
liga födelsen. Mina tjänare voro min fars och — hvad som betyder
mera — min mors. Nu äro de mina, de och deras afkomma, som lof-
var att blifva talrik nog. Som du vet flyttade min far hit från New
England; han var liksom din far en man af gamla stammen — rätt-
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
