Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1336
Nobelinstitut—Nobelpristagare.
1336
medel. I andra fall äro svagare
mineralvatten lämpligare. Att afgöra detta
kan endast ske på grnndval af en
undersökning af stenarnas kemiska
sammansättning och blir läkarens sak.
(Om stenar i urinblåsan se Blåssten.)
Vandrande njure. I normalt tillstånd
fasthålles njuren på sin plats af den
fasta bindväf, som omgifver dess
fett-kapsel. Då denna bindväf är af
bristfällig beskaffenhet, så att njuren kan
förändra läge, talar man om s. k.
vandrande njure, en åkomma, som oftast
drabbar den högra njuren och är
betydligt vanligare hos kvinnor än hos män.
Detta senare förhållande har till stor
del sin grund i ett par särskilda
medverkande orsaker, nämligen dels
upprepade täta förlossningar och dels
snörlif-vets inflytande.
Mången gång bereder den vandrande
njuren ej sin ägare några obehag, i andra
fall inställa sig en mängd växlande sym
tom, såsom tryck och tyngdkänsla i
underlifvet, tidtals stegrad till verkliga
smärtor, ofta i förening med
magoordningar. Nervösa symtom bruka också
vara mycket vanliga. Stundom
uppträda plötsligt kolikartade smärtor, ibland
åtföljda af vanmakt, frossbrytningar
eller kräkningar, hvilket tyder på att den
ur sitt läge rubbade njuren blifvit på
något sätt inklämd Vid dylika anfall
bör den sjuke gå till sängs och
våtvär-mande omslag anbringas i njurtrakten.
Behandlingen i öfrigt går ut på att
söka bringa den rubbade njuren i rätt
läge och kvarhålla honom i detta med
lämpliga lifgördlar eller bandager. Vid
inklämning är stundom bästa utvägen
en operation, hvarvid njuren sys fast i
rätt läge, i hvilket han sedan brukar
kvarhållas af den vid läkningen bildade
ärrväfnaden.
Nobelinstitut (se Nobelstiftelsen.)
Nobelpristagare. Sedan
Nobelstiftelsen (se d. o.) 1900 började sin
verksamhet, ha till och med 1912 pris
tilldelats följande personer:
I fysik: W. C. Röntgen (1901), H. A.
Lorentz och P. Zeeman (1902), H. A.
Becquerel, P. Curie och Marie Curie
(1903), lörd J. W. S. Rayleigh (1904),
Ph. Lenard (1905), J. J. Thomson (1906),
A. A. Michelson (1907), G. Lippmann
(1908), G. Marconi och F. Bruun (1909),
J. D. van der Waals (1910), Wilhelm
Wien (1911) och Gustaf Dalén (1912).
I kemi: J. H. vant Hoff (1901), E.
Fischer (1902), S. A. Arrhenius (1903),
sir William Ramsay (1904), A. von Baeyer
(1905), H. Moissan (1906), E. Buchner
(1907), E. Rutherford (1908), W.
Ostwald (1909), O. Wallach (1910), Marie
Curie (1911) samt V. Grignard och P.
Sabatier (1912).
I medicin: E. A. von Behring (1901),
R. Ross (1902), N. R. Finsen (1903), I.
Petrovitj Pawlow (1904), R. Koch (1905),
C. Golgi och S. Ramon y Cajal (1906),
C. L. A. Laveran (1907), P. Ehrlich och
E. Metchnikoff (1908), Th. Kocher (1909),
A. Kossel (1910), Allvar Gullstrand
(1911) och Alexis Carrel (1912).
Litteraturpriset: R. F. A. Sully
Prud-homme (1901), Th. Mommsen (1902),
Björnstjerne Björnson (1903), F. Mistral
och José Echegaray (1904), H.
Sienkiewicz (1905), G. Carducci (1906, Rudyard
Kipling (1907), R. Eucken (1908), Selma
Lagerlöf (1909), Paul Heyse (1910),
Maurice Maeterlinck (1911) och Gerhart
Hauptmann (1912).
Fredspriset: H. Dunant och Fr. Passy
(1901), G. Ducommun och A. Gobat
(1902), sir William R. Cremer (1903),
LTnstitut de droit internationel (1904),
Bertha von Suttner (1905), Th.
Roosevelt (1906), E. T. Moneta och L. Renault
(1907), K. P. Arnoldson och F. Bajer
(1908), A. M. F. Beernaert och P. de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
