- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Förra delen. A-K /
51

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - Afvand ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

AFV

AFV

51

AFVAND, a. p. 2. Som aflagt en vana.

AFVANDRA, v. n. 4. (föga brukl.) Vandra
bort. — Vanligare Vandra åf.

AFVAR A, v. a. 3. Vara utan, undvara.
Brukas endast i infinitiv och dermed i förening
bildade tempora. — Afv. Vara åf med.

AFVARPA, v. a. 1. 1) Sluta att varpa. —
2) (sjöl.) Genom varpning flytta ett fartyg ifrån
ett ställe.— Äfv. Varpa åf. — Af varpande,
n. 4. o. Afvarpning. f. 2.

AFVAXA. v. a. 4. Borttaga vaxet ifrån något.
— Afvaxande, n. 4.

AFVECKA, v. a. 4. 4) (föga brukl.) Vecka. —
2) Sluta att vecka. — Afveckande, n. 4. o.
Afveckning, f. 2.

AF VECKLA, v. a. 4. Äter veckla upp och
borttaga hvad som varit veckladt omkring något.
Ilar till objekt både det, som vecklas upp, och
det, hvaromkring det varit veckladt. — Äfv.
Veckla åf. — Afvecklande, n. 4. o.
Afveck-ling, f. 2.

AFVEL, m. 2. sing. .4) AtTöda af husdjur.
Lägga på a., uppföda a. af boskapsdjur eller
fjäderfä. — Syn. Se Af komma. — 2) Bas af
husdjur. Kor, svin, höns af god a. — 3) (föga
brukl.) Afkaslning af jordegendom.

AFVELSAM, a. 2. Som lemnar mycken
af-föda. Eli a-l djurslägte. — Syn. Se Fruktsam.

AFVELSAMHET. f. 3. Egenskapen att vara
afvclsam. — Syn. Se Fruktsamhet.

AFVELSGÅRD, m. 2. Gård, der boskap
skötes och underhålles, och som ej bebos af ägaren,
ulan antingen är utarrenderad eller lagd i bruk
jemte ägorna på en annan.

AFVELSKAKA, f. 4. Kaka i en bikupa, med
afvel eller puppor uti.

AFVELSKUPA, f. 4. Bikupa, ämnad för ny
afvel.

AFVELSPIPA, f. 4. Pipa i en vaxkaka, som
innesluter en puppa till ett bi.

AF VENBOK, f. 2. pl. — bokar. Trädslag af
fam. Hängblommige, äfven kalladt Hvitbok; växer
i södra Sverige, och virket är isynnerhet
förträffligt till machindelar. Carpinus betulus.

AFVERKA, v. a. 4. 4) Tillverka ett visst
större qvanlum af en vara. Brukas isynnerhet
om brännvin o. d. Han a-r 1000 kannor om
dagen. — 2) A. spannmål till brännvin,
använda s. till brännvinsbränning. — 3) (hofsl.) Med
verkjern borttaga inre ytan af hofven inunder
foten. — 4) .4. skog, göra skogsåverkan.

AFVETA, v. a. 4. (böjes som Veta} Hafva
kännedom af. Jag har icke a-t förhållandet.
— Äfv. Veta åf. — Syn. Se Veta.

AFVEXLA, v. a. 4. 4) Låta vexla om. A.
låsning med promenad. — 2) (föga brukl.)
Genom vexling erhålla (mynt eller sedel) af någon.
Jag a-de honom vid delta tillfälle ell gammalt
märkvärdigt guldmynt. — V. n. Verka
vexelvis. — Äfv. Vexla åf. — Afvexlande, n. 4.
(för v. a. 4. o. v. n.) [Afväxla.]

AFVEXLANDE, a. p. 4. 4) Omvexlande. —
2) Vexelvis verkande. [Afväxlande.]

AFVEXLING, f. 2. 4) Omvexling. — 2)
Verkning eller ombyte vexelvis. [Afväxling.]

AFVIG. a. 2. (gamla formen: Afvog) 4) Ut
och in vänd. Bära skinnpelsen a. Pådraga
strumporna a-a. — 2) Säges om den invänd i ga
stdan af en sak, i motsats till den yllre, då den
sednare af naturen är vänd utåt, eller bruket
fordrar alt bära den så. A-a handen. Bära
nattkappan a. (Fig.) Bära afvog sköld, göra uppror.

— 3) (fig.) Obenägen, ovänlig, ovillig. Vara a.
emot någon. — 4) (fig.) Bakvänd, förvänd, tafatt.

AFV1GA, f. 4. sing. (brukas alltid i defin. form).
Den sidan af en sak, som brukas inåt vänd,
emedan den på ett eller annat sätt är sämre, än
utsidan eller den rätta, såsom denna kallas. — Syn.
Afvigsida, Sömsida, Luggsida, Fodersida, Baksida.

ÄFVIGHET, f. 3. Egenskapen att vara afvig
(helst i fig. bem.). Hans a. emot mig är så
stor, alt . . .

AFVIGSIDA, f. 4. Se Afviga.

AFVIGT, adv. Tafatt, dumt. Bära sig a ål.
Gå a. Ull väga.

AFVIKA, v. a. 3. (böjes som Vika) 4) Lägga
i veck. A. serveter. — 2) Lägga någonting åsido
i veck. — 3) Vika till märke, t. ex. i en bok. —
4) Vika något så, att det brister. — V. n. 4)
Kröka af från en väg. A. till venster ifrån en gala,
en väg. — 2) (fig.) A. från, öfvergifva. A. från
sin pligl, från del rälla, från dygden,
rättvisan. A. från en lära, en tro, ett system, ett
parti. A. från sitt ämne. — Syn. Afstiga,
Af-falla. — 3) Olofligen Jemna en ort. A. från, ur
staden, från orten, ur fängelset, ur riket. —
Äfv. Vika åf. — Syn. Se Rymma. — Af
vikande, n. 4.

AFVIKELSE, f. 3. 4) Handlingen, då man
af-viker från väg, ort, ämne, o. s. v. Göra en a.
— Syn. Afsprång, Afsleg; Rymning; Fel. — 2)
(fig.) Säges om hvad som utgör undantag ifrån
allmän regel. — Syn. Anomali.

AFVIKNING, f. 2. 4) Handlingen,’ då man
afviker, i detta verbs både aktiva och neutrala
betydelse^ — 2) Sjelfva det afvikta (för v. a.). —
3) Krökning på en väg.

AFVINDA, v. a. 4. 4) Genom uppvindning
afllytta tåg, linor o. s. v. från det, hvaromkring
de varit vindade. — 2) (i allmänhet) Afveckla,
afrulla. — Äfv. Vinda åf. — Afvindande,
n. 4. o. Afvindning, f. 2.

AFVINNA, v. a. 3. (böjes som Vinna) Vinna
något af en person. A. någon priset i en
täf-lingsstrid. Han har afvunnil mig 10 R:dr på
spel. — Äfv. Vinna åf.

AFVIRA, v. a. 4. Uppveckla och borttaga
något, som vaTit viradt omkring’ ett annat. —
Äfv. Vira åf. — Af virande, n. 4.

AFV18A, *v. a. 4. 4) Visa bort ifrån sig. A.
någon på godt manår. A. någon med snäsor.
A. rätlsökande, vägra att upptaga ett må) till
afgörande vid domstol. — Syn. Affora, Afreda,
Afsnäsa. — ,2) (fig.) Afslå. A. en begäran, ell
förslag. — Äfv. Visa åf. — Afvisande, n. 4.
o. Af visning, f. 2.

AFVISARE, m. S. Liten uppstående sten
utanför hus vid en gata, för att hindra åkdon att
skada muren.

AFVISKA, v. a. 4. 4) Medelst viska borttaga
något ifrån ytan af en sak. A. dam, skräp af,
från möblerna.„ — 2) Medelst viska rengöra.
A. en soffa. — Äfv. Viska åf. — Afviskande,
n. 4. o. Af viskning, f. 2.

AFVISPA, v. a. 4. Vispa tillräckligt;
fullborda vispningen af något. — Afv. Vispa af. —
Af vispande, n. 4. o. Afvisvning, f. 2.

AFVISSNA, v. n. 4. 4) Småningom förvissna.
— ’2) Vissna och affalia. — Äfv. Vissna åf (i
bem. 4). — Af vissnande, n. 4.

AFVITA, a. oböjligt. Från vettet, rubbad
till sina sinnen. Ordet brukas mest i lagstil. —
Syn. Se Vansinnig. — Adv. Tokigt, förvändt.
| Avita.]

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:37:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/1/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free